95. En luftballong och en segelbåt
lyssna! 
Via en historieomskrivning, spel och london snackar vi om retrospektiv. Det blir känslor och jobbiga möten, luftballonger, segelbåtar, actions utan action, ovärdigt snorande och förträngda trauman. Dessutom en hel del om minnet, att pressa sig själv till att vara snäll, plusettor, moral, att prata om annat än jobb och mycket annat.
Hör av er till oss på vår nya röstbrevlåda! Berätta ett skämt, ställ en fråga eller vad som: 0766 86 05 07
Om du gillar podden blir vi väldigt glada för en liten recension i iTunes eller en prenumeration på Spotify. Följ oss och säg hej på @asdfpodden på Instagram eller Twitter (Anton, Therése) <3
Tack till John för dagens skämt!
Länkar
Avsnittets skämt:
Why was the JavaScript developer sad?
Because he didn’t Node how to Express himself.
Skrapa här!!
Transkribering
Transkriberingen är gjord av nån "AI-grej". Du kan förbättra den genom
att klicka precis här :) "Why was the JavaScript developer sad?"
Jag vet inte.
"Because he didn't know how to express himself."
[Skratt]
Avancerad.
Ja, från våra lyssnare...
Vad var det då? John, som skickade in den här.
Så, tack till John.
Jag blir alltid lika glad när jag får skämtinskickade till mig.
För att jag är ju för dum för att komma på skämt själv.
[Skratt]
Alltså, jag gillar inte att vara på den här sidan.
Alltså, skämten gör ont.
Ja, du vet hur det känns.
Ja.
Hörrni, välkomna till ett nytt avsnitt av asdf.
Vi är väl uppe i, jag vet inte, fan, vad var det?
Avsnitt 95, 96, där nånstans?
[Skratt]
Eh, inte 98, alltså jag vet inte.
Nej, inte jag heller. Skitsamma.
Nej, jag måste kolla nu. Jag måste kolla nu.
Nej, nej, jag kommer gå...
95!
Vi satt här och hade inget riktigt ämne att prata om.
Vet inte riktigt vad det beror på.
Vi har bokat en resa till London, det behöver vi inte prata om.
Men har ni någon London-tips, kan ni skicka dem till oss.
Väldigt trevligt.
Vi ska försöka att inte podda där. Det är väl målet.
Man vet aldrig vad som händer.
Men det är konferens så att säga.
Gud ja, det är liksom asdf-konferens.
Vi ska planera de nästa...
Hur länge har vi poddat? Fyra år?
De nästa fyra åren ska vi planera nu.
Vi har ju fan inte poddat fyra år.
Har vi poddat fyra år?
Vi har poddat ish fyra år då.
Första avsnittet kom 3 april 2020.
Åh herregud.
Så har ni någon London-tips, skicka dem.
Det är jätteorelevant för podden, men relevant för mig och Therese.
Så det blir jättebra.
Annars har vi liksom inte så mycket.
Vi fick lite tips från några lyssnare här.
Så vi slängde ut en fråga lite snabbt.
Vill du i hemlighet utveckla spel, Therese?
Absolut inte.
Jag är ju lite sugen på att utveckla spel.
Jag har ju utvecklat några spel i mina dagar.
Men vi kanske skiter i det där.
Du vill också prata om retros, så vi kanske gör det istället.
Jag hade ju ändå ett ämne här som jag tyckte var toppen.
Det bara sköt du ner och bara "det kan vi inte prata om en halvtimme om".
Jag sköt inte ner det, jag sa att vi kör på det.
Historieomskrivning är en väldigt härlig fritidsaktivitet jag håller på med.
100%.
Det var verkligen inte jag som skrev om det här.
Nej.
Men retros.
Jag vet inte, jag känner mig lite kluven till retros.
Jag fick en känsla av att vi aldrig har pratat om retros.
Har vi gjort det?
Det har jag faktiskt ingen aning om.
Men jag kan väl söka på ett retro här.
Om man inte hade varit in på vår hemsida så finns det ju en sökfunktion.
Vi har "Varför hatar utvecklare möten?"
Vi pratade lite om retros där.
Vi kanske aldrig har pratat om retros. Det är lite sjukt ändå.
Ja, eller hur? För det är ju en ganska vanligt förekommande grej under våra arbetsdagar, kan jag tycka.
Arbetsuppgifter.
Absolut.
Men, okej.
Take it away, Therese.
Vad tänker du om retros?
Alltså, jag är också lite kluven till retros.
För att jag...
Alltså, så här.
Jag tycker det är ett jobbigt möte att ha ett retro.
Nu måste vi sitta här och skriva lappar och jag kommer bara vara negativ.
Och det är ju tråkigt.
Det kan vi skita i.
Men sen så fattar jag att det är bra att ha retros för teamet.
Men då måste det liksom komma ut något vettigt, tycker jag.
För att, det är väl det jag funderar lite på.
Det här olika format på retros också.
Jag är verkligen inte någon som är bra på att hålla i retros.
Segelbåten. Den kör du säkert.
Och vad är det?
Jag vet inte. Ja, okej.
Segelbåten är när man ritar upp en jävla båt.
Och så ritar man typ att den har ett segel.
Den har något ankare.
Det finns någon jävla ö. Det finns typ en vind.
Jag kommer inte ihåg. Något sånt.
Det finns kanske en mina i vattnet.
Vilket känns väldigt konstigt nu när jag tänker efter.
Eller en jävla krigsvapen mitt i det retro.
Och sen går det ut på att man skriver ner saker.
Det är som alla andra retros, bara i en annan kostym.
Men man skriver saker som ger oss vind i seglen.
Alltså saker som för oss framåt.
Man skriver saker som är ankare.
Alltså saker som håller oss tillbaka.
Man skriver saker som är på ön som man ska till.
Alltså den här paradisön.
Visioner om framtiden.
Och typ minan är väl risker man ser.
Och sen solen brukar vara typ kudos.
Typ dagens ros.
Ja, nej jag har kört luftballongen.
Jag har aldrig kört heller.
Det låter som att det är exakt samma sak.
Vad tynger oss ner?
Vad ger oss luft i vingarna?
Eller luft i ballongen?
Ja, exakt.
Jag tycker det är svårt med retros.
För jag tycker det blir så här.
Det som jag tycker är viktigt att prata om i sådana fall.
Det är liksom känslomässiga bitar.
Mycket mer än typ arbetsuppgiftsrelaterade bitar.
För att det kan man väl lite lufta.
Allt handlar ju om känsla på något sätt.
Jag upplever det här när det här arbetet går åt helvete typ.
Så jag tycker retron är värda att ha.
Om de faktiskt minnar ut i någonting.
Ja, jag tycker det är spännande.
För om jag skulle titta på många retros jag har haft i mina dagar.
Så är det ju väldigt ofta att man pratar om saker som man har jobbigt att göra.
Man pratar så här, den här grejen gick inte så bra.
Vad kan vi göra bättre nästa gång?
Oftast blir det kanske att man skriver upp några actions.
Sen i 99 fall av 100 så tar det ingen tag i de här actionsen.
Men samtidigt så känner jag kanske att.
När du börjar prata om det här med retros där man kanske pratar lite mer om känslor.
Och vad man känner och lite mer djupare saker.
Mer än bara arbetsuppgifter.
Bara att ha den diskussionen.
Känns som att den ger mer än att ha massa actions som man kanske inte tar action på.
Jag tycker också det.
Jag tycker action point biten är så här.
Det vet vi alla, de kommer bara ligga här.
Och så måste någon explicit få sitt namn på den.
Så att de kanske gör den. Men alla glömmer bort den då.
För ingen går in och kollar i boarden.
Så jag ser det mer som att okej, nu har vi snackat om det.
Och då kanske det kommer ut reaktioner från det.
Men jag tror att hela den här.
Alltså det är väl det, team måste ju storma.
För att kunna bli tajtare.
När du säger storma, då tänker du också på.
Jag vet inte om jag pratade om det här förut.
Norming, forming, storming.
Ja, exakt.
Jag vet inte om allt kommer från militären.
Men typ att det måste komma i konflikt.
För att man ska kunna gå vidare.
Och bla bla bla.
Ja exakt, för jag lärde mig den här.
Jag har så lite över för teorier.
Om hur team funkar.
Och allt jävla blai som är där omkring.
Men jag tycker just den här.
Jag ska googla den.
Forming, den heter ju någonting speciellt.
De fyra faserna.
Vad fan ger mig ett namn.
Tackmans stages of group development.
Oj vilket latschigt namn.
Det är riktigt branding vänligt.
Det här kan man sätta på en sticker.
Och ha på datorn.
First proposed by Bruce Tackman in 1965.
Och där är det typ så här.
Teamet skapas.
Man träffar varandra och hänger.
Storming är typ när det blir lite konflikter.
Det blir lite gnissel.
I det där liksom.
Och sen norming är typ när man hittar sina roller.
Man börjar liksom hitta sin plats i teamet.
Man börjar komma och känna sig bekväma.
Och prata om saker och allting sånt.
Och performing är det sista.
Det är när man har hittat sin stegen.
Så kan man prestera på det högsta nivån det här teamet kan.
Och det jag tycker är.
Jag bryr mig egentligen väldigt lite om stegen.
Men den detaljen som jag hakat upp mig på.
Och som jag gillar i det här.
Så fort det kommer in en ny person i teamet.
Eller en person lämnar.
Så börjar man om.
På forming.
Och den tanken.
Alltså bara den grejen.
Jag bryr mig inte om vad stegen heter.
Eller vad de gör eller någonting sånt.
Men om det är en ny person i teamet.
Eller en person lämnar.
Så måste man börja om från början.
Den tycker jag flyger.
Men så är det ju liksom.
Det är nya personer att förhålla sig till.
En person som haft en roll innan.
Kanske inte kan ha kvar den.
I den.
För att det kommer in en ny som tar större del av den.
Eller bla bla bla.
Jag tycker det är svårt.
För jag tror det som är svårast med allt det här.
Är för teamet att komma från.
Om det i det här exemplet.
Skulle vara från storming till norming.
Och jag är själv en dålig person.
Där jag vet det.
Men jag vet att det blir ibland mycket storming.
Och sen aldrig.
Utreda.
Alltså reda i det.
Så att man bara fastnar i passive aggressive land.
Typ.
Ja.
Jag förstår absolut.
Jag tror att.
Alltså jag känner att det skulle vara.
Det skulle vara ett mycket bättre innehåll i den här podden.
Om jag hade haft mer konflikter i mitt arbetsliv.
Jag vet inte riktigt.
Men jag känner ju att.
Jag har ju suttit i.
Väldigt bra.
Team. Alltid.
När jag har jobbat i stort sett.
Sen är det klart att man har haft vissa personer som har haft svårare för.
Men jag har i stort sett aldrig haft.
Några öppna konflikter.
Eller liksom.
Jag vet inte.
Det kanske är att jag har blivit traumatiserad.
Eller att jag har förträngt det.
Jag har ingen aning.
Men det känns som att jag alltid har haft väldigt bra team.
Jag måste klura lite nu.
När vi pratar om jag kommer på något.
Där det verkligen har varit konflikter.
Det känns som att det borde ha varit det.
Men det där är ju helt sjukt.
Alltså det är helt sjukt.
Jag har gråtit på så många retron.
Ja.
När jag sitter och säger det här så sitter jag och tänker också.
Vad är det de säger?
Är det Spaceballs?
Eller vad fan den här filmen heter.
När det är "Are we the bad guys?"
Det är så jag sitter och tänker nu.
Är det jag som är personen som alla har konflikt med.
Men jag känner att jag är på jättebra ställning med alla.
(skratt)
Ja vem fan vet.
Nej men alltså jag är så här.
Jag hatar ju.
Jag hatar ju konflikter.
Jag hatar ju retron och grejer när det är på riktigt.
Alltså dels så tycker jag att det är nyttigt.
För jag ser det som någon typ av biohacking.
Att teamen måste få rasa.
Alltså människor kan inte gå och bubbla upp allting.
Utan det måste komma ut.
Så det är ju egentligen nyttigt.
Men jag hatar det.
För att jag kan inte inte gråta.
Nej.
Och det är så otroligt förnedrande att jag alltid gråter på alla arbetsplatser.
Det är det värsta jag vet.
Ja.
Alltså jag fattar det här helt och hållet.
För det finns ju ändå någon typ av.
Jag vet inte.
På gränsen till ett tabu.
Av att gråta på arbetsplatsen.
Men det handlar ju bara om hur man visar känslor egentligen.
Ja men det är så hemskt också.
För det är typ så här.
Jag är kanske arg.
Men då säger hela jag till mig.
Min psykolog har förklarat det här för mig.
Så säger hela mitt jag till mig.
Att okej men du ska inte vara arg.
Det är inte så jävla trevligt.
Så då blir jag ledsen istället.
Jag snorar jättemycket.
Det är så ovärdigt.
Så himla ovärdigt.
Ja alltså absolut att det kanske finns någonting ovärdigt.
Kanske framförallt i snorandet.
Det är väl den som ställer till dig för det tänker jag.
Hade du bara liksom gråtit.
Så hade det kanske varit lugnt.
Men det är någonting.
Alltså jag säger inte att det är ovärdigt.
Jag säger bara att det kanske känns mer ovärdigt.
När det sprutar snor från en.
Men det är också såhär.
Det är extra ful.
Och det kommer inte ut.
Utan att skaka lite.
Hur jag ska förklara.
Vad jag menar med mina lappar.
Alltså nej.
Nej.
Men det handlar också ganska mycket om att du sätter.
Du sätter ju en enorm press.
På dig själv.
Jag tror särskilt när det kommer till retros.
Varför då?
Jag har ju aldrig haft ett retromodell.
Så jag ska inte säga att jag vet.
Men jag har en känsla.
Av att du sätter en enorm press på dig själv.
När det kommer till retros.
Men jag vill ta upp.
Eller sätter press på mig själv att ta upp de här sakerna.
Som jag faktiskt tycker är jobbigt.
Även om jag kommer börja gråta och snora.
Så ska jag ta upp de här.
Och eftersom du sätter den pressen på dig själv.
Så kanske det blir ännu jobbigare.
Och nu får du ju säga om jag inte har rätt.
Jag tänkte att nu har han inte rätt.
Men den här bilden är ganska rätt.
Det är ju fan vad bra.
Ibland så sitter det.
Vad tråkigt.
Men jag har ändå känt det tillräckligt länge.
För att ändå kunna sätta några av dem där.
Men jag tänker att du är mycket mer så här.
Ja, jag kan skriva lite lappar.
Och så skriver du saker i arbetsgången.
Vi blir blockade av det här typen.
Och sen är det ju så här.
Om vi ska sitta och snacka om det.
Jag brukar tänka att jag är usel på retros.
Egentligen.
Och jag tror att det handlar om att glömma bort allt direkt.
Alltså.
Jag vet inte om vi har pratat om det.
Vi har inte pratat om mitt minne i podden så mycket tror jag.
Men mitt minne är...
Nej, det är inte dåligt.
Det är selektivt.
Ja, exakt.
Jag kommer ihåg vissa saker väldigt länge.
Och jag kommer ihåg väldigt mycket, väldigt kort.
Du kommer ihåg tekniska saker väldigt länge.
Men så här, relationsmässiga interaktioner.
Ja, alltså min sambo har ju...
Och jag förstår henne, ska väl sägas.
Hon har liksom skrikit på mig ganska många gånger.
Jag vet inte om jag kommer ihåg hennes ögonfärg.
Och hon har liksom förhört mig.
Och hennes ögonfärg kanske.
Och jag överdriver inte när jag säger
40 gånger.
Jag har typ alltid fel.
Men alltså.
Du får börja skriva en fusklapp på handen.
Alltså i bläck varje dag.
Jag kanske ska ha nåt så här.
Alltså det finns ju ett koncept som heter
"Spaced repetition". Vet du vad det är efter något?
Ja, det är väl när du har minnesrum, typ.
Ja, eller det är inte så här minnespalats
på samma sätt som när man så här
föreställer sig i ett rum och så olika saker
som man placerar ut i de här olika rummen.
Vilken dejavu jag fick av exakt
den här meningen som du sa nu.
Vi har pratat om det här förut.
Jag har garanterat.
Det är ju perfekt.
För "Spaced repetition" går ut på att man
upprepar saker.
Och...
Ja, så skulle man göra det i olika inkrementationer.
Ja, exakt.
Och sen nästa dag går du igenom alla de här grejerna.
Exakt. Man har typ olika fack.
Så att man har ett fack som är typ så här.
Det här ska jag kolla imorgon.
Och så tittar man det imorgon. Och om man kommer ihåg
vad man är om det är någon fråga eller vad fan det kan vara.
Typ vad har din sambor för ögonfärg?
Till exempel.
Då sätter man den i... Om man kommer ihåg det.
Då sätter man det i ett fack som är
om två dagar. Typ dubbla tiden.
Då ska jag kolla det här igen.
Har man fel, då sätter man tillbaka den från början.
Och...
Sen efter två dagar, om man har
klarat den, då går man dit igen. Och så tar man det där.
Så kanske klarar man det vid fyra dagar. Annars sätter man tillbaka
den i en. Och så måste man börja om i den här cykeln.
Och det här ska då kunna göra att man kommer ihåg saker för evigt.
Typ.
Det är som att du börjar med "storming", "forming",
"norming".
Exakt.
Jag fick upp en sån här mental bild
att du går in i dina fack och så bläddrar du lite.
Som i en sån
gammal sån
rundgrej med adresser.
Exakt.
Och så sitter du där och bläddrar lite med fingertopparna.
Det är så folk föreslår
typ att man gör. För att de tänker att
om det är en fysisk grej så är det mycket bättre.
Men sen finns det ju en massa appar och skit man kan göra här med också.
Jag gjorde det förut när jag försökte lära mig
massa ellära.
Då körde jag "space repetition".
Just det! För det här har du pratat om.
För Arduino-grejen.
Ja, exakt.
Så att om man kommer ihåg att vi hade pratat om det här förut
då kan man ju då flytta fram kortet
i sin lilla "space repetition"-låda.
Jag kommer ihåg.
Alltså jag har ju dåligt minne.
Jag har inte ens selektivt dåligt minne.
Jag bara har dåligt minne.
Det har faktiskt läkarna förklarat för mig varför jag har.
Och det är för att jag har kronisk smärta.
Så det går smärtsignaler till huvudet
hela tiden som avbryter mig.
För att smärtsignaler har alltid företräde för överlevnad.
Så därför måste jag alltid börja om.
Och därför sparar jag inte saker ordentligt.
Så därför har jag jättedåligt minne.
Så du har en ursäkt i det du säger?
Ja.
Men också att det är så här,
jag gör inga skillnader mellan saker.
Jag kommer bara inte ihåg någonting.
Eller jag kommer ihåg allting lika dåligt.
Ja, exakt.
Jag vet inte hur vi kom in på det här riktigt.
Men...
Men retro...
Jag kommer inte ihåg saker i retro.
Vi brukar ha retro var tredje vecka,
även om vi har varit lite dåligare på det på sistone.
Och där är det ofta att jag bara så här,
"Vad fan har vi gjort de senaste tre veckorna?"
Jag har liksom ingen aning.
Jag kan liksom inte...
Det vänder på engelska, det heter väl "recall".
Alltså när man bara kommer ihåg...
Alltså att komma på saker
när man försöker.
Jag är mycket bättre på tips här.
Om någon säger tips här,
eller vi sitter och har ett möte till exempel,
och två månader senare säger någon tips här,
"Ja, men den här grejen vi pratade om på mötet."
Då kan jag komma ihåg allt vi pratade om på mötet.
När jag blir liksom påmind om det.
Men om någon skulle säga typ,
"Kommer du ihåg det här mötet?"
Då skulle jag bara, "Vilket möte?"
Ja, men det är ett ganska vanligt förekommande
kognitivt fenomen.
Är det psykologen som pratar igen?
Ja, det är från min...
Nej, det är från mitt år som kognitionsvetare faktiskt.
Ah, du ser, du ser.
Jag prövade bara beteendevetenskap.
Det kanske förklarar... Jag vet inte om det förklarar en del av mig.
Nej, men på retro så är jag ganska dålig.
Jag kommer inte ihåg någonting.
Så jag måste ofta gå tillbaka
och titta.
Nu brukar jag fuska för att vi har en typ Miro-board
där vi pratar om saker.
Jag brukar alltid gå tillbaka till förra och förrförra boarden.
Och se så här, "Är det någonting vi fortfarande har problem med?"
Då kan jag bara kopiera det och ta upp det igen.
Gud.
Det är jättebra att ta upp det igen,
om det fortfarande är ett problem.
Jo, visst.
Men jag är så här, "Kommer jag inte ihåg?"
Det var väl inte så viktigt.
Nej, men skulle jag arbeta så,
så är det väldigt lite som är viktigt.
Det är i och för sig väldigt lite som är viktigt.
Det är ju bara din text som är viktig.
Inga relationer.
Nej.
Men jag känner mig så himla pessimistisk på retron.
Folk är så här trevliga mot människor.
Jag är ju inte det.
"Åh, det är så kul. Den här personen börjar i teamet."
Det glömde jag att skriva. Jag skriver bara negativa saker.
"Åh, jag vill ge en blomma till den här personen."
Nej, det glömde jag. Jag skriver bara negativa saker.
Så de senaste åren har jag verkligen pressat mig själv.
Vem kan jag ge en blomma?
Vem kan jag säga till?
Vem har gjort någonting som jag tyckte var bra den här perioden?
Ja, alltså jag måste bara pressa mig till det här, för jag glömmer bort det.
Det är inte att jag inte uppskattar människor,
men jag glömmer bort att visa uppskattning.
För att det blir alltid sån fokus på att
"Okej, men retrot är till för att lösa saker."
Mm.
Men ja, jag vet inte.
Alltså jag är ju generellt sett ganska dålig på att komma ihåg saker,
så därför skriver jag inte så jävla mycket grejer.
Men för det är väldigt mycket också när folk går igenom det.
"Det här är det här som hände."
Och då är jag bara "Ja, just det! Fan vad nice!"
Ja, det känner jag också igen.
Alltså så här, folk tar upp så mycket saker, jag bara "Ja, det där gjorde vi."
Jag har inte en tanke på det här.
Och det kan vara typ så här, alltså det kan vara liksom jättestora saker
som jag har gått vidare ifrån, och bara känner att "Nej, det är väl bra."
Ska vi köra ett retro på London-konferensen?
Det kom väl blankt bara?
Ja, troverkligen.
Det beror mer på att vi dricker mycket, men det är en annan femma.
Nej, men jag menar alltså, om vi båda litar oss på andras lappar, då är det ju kört.
Ja, då är det verkligen kört.
Alltså då tänker man, om man kommer tillbaka till retrot,
så tänker man att "Ja, men de andra har svarat lite lappar, så kan man liksom fylla på på dem."
Men så är det en plus ett.
Ja, exakt. Exakt.
Det blir många plus ett på redan målet.
Men har du trots allt ett favoritformat på retro?
Nej, det tror jag inte.
Det känns som att alla format är samma sak, fast i olika form.
Det jag tycker är nice som vi gör nu är väl att vi har den här klassiska typen
"Vad har gått bra? Vad har gått dåligt? Vad kan vi förbättra?"
Eller jag kommer inte ihåg. Det är något mer.
Och sen typ "Actions".
Men plus att vi kör, vad fan är det då?
"Moral", "Flow" och något mer.
Du har ju också gjort det här.
Ja, men det där kommer inte jag ihåg.
Kvalitet. Kvalitet.
Alla sätter typ en 1 till 10 på vad de tycker.
Hur är din moral just nu? Hur är ditt flow?
Vad tycker du om din kvalitet på det vi gör?
Och just det, sen räknar ni ut ett medel och jämför med förra retrotsmedel.
Exakt. Och den tycker jag är ganska vettig.
För då kan det vara typ så här "Ja, men det känns som att det var väldigt bra flow just nu,
men moralen är låg på grund av det."
Och sen så pratar man lite grann om varje punkt.
Och det tycker jag ändå ger vettigast diskussioner.
Det är också det som kanske leder in lite grann på,
när man sätter låg moral så är det lättare att man börjar prata om lite mer känslor än arbetsuppgifter.
Ja.
Jag har den diskussionen som fick mig att tänka rätt mycket på det där.
För jag är också ganska van med "bra och dåligt" och så förändra.
Jada, jada. En klassiker.
Och vi kör ju typ den, men person till person.
Så alla skriver inte lappar på samma board, utan varje person skriver egna lappar på sin egna.
Och sen läser varje person, eller nästa person i tur, upp dem.
Och då blev jag så här "Jaha, men alltså, blir det egentligen någon diskussion av det då?"
Blir det något i storgrupp?
Och sen så hade jag en diskussion att "Okej, men när vi körde i storgrupp så blev det kanske inte lika så
att alla blev hörda och det blev kanske inte lika så att man fokuserade på hur man mår."
För vi säger också stressnivå och glädje, tror jag.
Ja, okej.
Så då kommer man skatta det, så då kommer man ju in på att kunna fråga det.
Men det blev svårare kanske att ha en helgruppsdiskussion i det.
Men just den här grejen att alla ska få höras och synas, det är ju ganska viktigt.
Som kan potentiellt tappas bort i den här stora grejen.
Men jag vet inte, jag tror det beror helt på grupp också.
För att jag ju generellt sett, generellt ska jag inte säga, jag har ju tidigare varit i grupper som varit extremt tajta.
Alltså bland annat den du är i nu, där var det öppet bara, högt eller lågt och alla bara körde.
För att det var sån psykologisk trygghet liksom.
Och då funkar väl det här formatet.
Så jag har nog alltid tänkt "Alla är väl bara körda i samma format?"
Men jag har insett nu att okej, men det finns olika format som faktiskt är lämpade för olika grupper.
Men jag i min nöjvighet har bara så här, kört på, för att min käft klappar jämt.
Ja, absolut. Jag tycker också det där är svårt.
För som du säger, Timmy, att jag sitter i nu, vi är ju väldigt tajta och det är väldigt högt i tak.
Och liksom den psykologiska säkerheten, eller vad fan man nu säger.
Finns ju verkligen där.
Sen tror jag att det beror mycket på att vi sitter och pratar med varandra dagarna i en dag.
Eftersom vi mobbprogrammerar hela tiden.
Och jag tror att det ger väldigt mycket.
Jag tror också att det, alltså jag tror att retron är väldigt bra för att det är tid att pausa och tänka efter lite grann.
Men vi pratar ju om i stort sett allt som kommer på retrot, pratade vi nästan om innan.
Så att på så sätt är det ju.
Men jag håller verkligen med dig i det.
Ja, men det där är också intressant.
För att jag har suttit den här veckan nu lite och mobbprogrammerat.
Och jag känner mig att jag har kommit mycket närmare vissa personer i teamet än vad jag gjort på hela tiden innan.
När vi har suttit mer isolerade.
Så att jag tycker att mobbprogrammering eller parprogrammering är riktigt nice.
För att det blir mycket mer otvungen, lite mer personligt.
Så att man hittar ett samarbete, varandras kanter snabbare.
Jag tycker om det.
Ja, exakt.
Nej men precis.
Och jag tror också att det är extra viktigt när det kommer till remote-arbete.
Ja.
Ja, men alltså även på kontoret kan jag uppleva att det blir isolerat.
Ja, det är väldigt kul. För att vi mobbprogrammerar ju 100% i stort sett.
Så även på kontor och när vi är remote och allt sånt.
Så idag var det till och med en grej att en av oss satte sig själv och satte på hörlurar.
Och vi bara "Vad gör han för något?"
[Skratt]
Vad han är i.
Nej men han skulle lösa någon bugg.
Sen var det ju en skämtsam ton och alla visste vad han gjorde.
Men det var ändå liksom en grej.
Så att han satte på sig hörlurar.
Va?
Vilket jävla statement.
Ja, det var spännande.
[Skratt]
Nej men alltså det är väl tyvärr där man kommer tillbaka hela tiden.
Att allt handlar om mänsklig interaktion, kommunikation och vad lyer det på varandra.
Och det är så jävla pissigt.
Ja, jag började...
För det måste betyda att man måste hålla på med konflikter och reda ut det och skit.
Ja, så det är.
[Skratt]
Jag började skriva någon...
Jag vet inte vad han heter. Baldursson... Bjarnason.
Det finns någon duktig bloggare.
Han heter typ... Jag ska gulla nu.
Kan man... Mitt hempolodet.
Baldur Björnsson.
Exakt sån här skit kommer du ihåg.
Ja, exakt. Baldur Björnason.
Väldigt bra. Han skriver mycket vettiga saker.
Och...
Han har skrivit en AI-bok nu också. Jag vet inte riktigt vad jag...
Men alltså, du måste släppa AI-hatet.
Den heter också "The Intelligence Illusion".
Okej, det kanske är bra ändå.
Jo, men han skrev en artikel för en massa år sedan som var typ så här...
"100 things about development work that you need to know before you turn to gardening."
Eller nånting sånt. Jag ska se om jag hittar den sen.
Ja, den ja.
Och då blev jag inspirerad av den och började skriva en sån här artikel för ett tag sen.
Och då skrev jag i alla fall en punkt som jag kommer ihåg.
Det var mycket "bly" annars.
Var typ så här att...
"Ni kommer aldrig bli det bästa teamet ni kan bli om ni bara pratar om jobb."
Nej, så är det ju.
Och jag är så så här...
Och jag fattar ju folk som är typ så här...
"Det är bara ett jobb för mig. Jag vill inte prata om privata saker."
"Jag känner inte för att bygga nåt speciellt i djupa relationer med mina kollegor."
Och det är väl fine.
Jag tror verkligen på att du jobbar bättre med folk som känner dig bättre.
Ja, jag har också all respekt för att man inte vill vara för personlig.
Men jag har ju inga gränser så jag har aldrig kunnat stoppa det.
Men nu har jag också funderat lite mer på det.
Du spenderar så mycket tid av ditt liv på jobbet med människorna.
Och det är också liksom...
"Okej, men ska jag gömma vem jag är under majoriteten av dagen?"
Det är också svårt liksom.
Ja, exakt.
Ja, det är väl inte helt lätt allt det här.
Nej, men alltså jag...
Ja, det är ju gärna sluppigt retron. Punkt.
Men inser att de är väldigt bra.
Det är väl min slutsats.
Din TLD är...
Ja.
Din då?
Jo, alltså så här...
Jag vet inte om jag hade gärna sluppit dem för jag tycker att det har funkat väldigt bra ändå.
Jag tror att retron är bra för...
För att det blir inte TLD det här.
Jag tror att retron är bra för att det är en obligatorisk paus där man kan tänka efter lite grann.
Inte för att det är massa action som kommer ut ur det och bla bla bla.
Utan bara för att det finns en punkt där man kan tänka efter.
Vad gör vi bra, vad gör vi dåligt, vad ska vi förbättra?
Ja, det var skitlång TLD.
Ja, jag vet, jag vet, jag vet.
Men så får det vara ibland.
Jag tror att vi har slutt på tid så att vi rundar väl av där.
Om ni har några tankar om retro så kan ni väl höra av er.
Det finns massa sätt att göra det på. De står i beskrivningen.
Ja, alltså på riktigt. Någon måste ringa.
Någon måste ringa.
Anton, han blir ledsnare och ledsnare för varje dag som går.
Ljuset slocknar. Vill ni inte hjälpa till att hålla hans inre låga tänd? Ring.
Det här är också...
Jag kan stå bakom det där. Det är absolut inte nödvändigt, jag lovar.
[Skratt]
Okej hörni, tack för att ni lyssnade. Vi hörs igen om två veckor.
Bye bye.
Det gör vi. Hej då.
