8. Privilegiet att inte känna sig som en bluff
lyssna! 
Vi börjar att prata om imposter syndrome och våra relationer till det, men glider ganska snabbt in på vad som ligger bakom att en (inte) känner sig som en bluff. Det leder in på diskussioner om rasism, sexism, privilegier samt liknelser mellan buggar och mikroaggressioner. Dessutom, första gången Anton & Therése pratade och hur “woke” är egentligen Anton?
(Ljudet strulade tyvärr lite under avsnittet, lovar bättring till nästa gång!)
Om du gillar podden blir vi väldigt glada för en liten recension i iTunes eller en prenumeration på Spotify. Följ oss och säg hej på @asdfpodden på Instagram eller Twitter (Anton, Therése) <3
Länkar
Avsnittets skämt:
Vilka onyktra programmerare är det mest synd om?
Fullstackarna
Skrapa här!!
Transkribering
Transkriberingen är gjord av nån "AI-grej". Du kan förbättra den genom
att klicka precis här :) Okej, jag har ett skämt.
Såhär. Vilka onyktra programmerare är det mest synd om?
Ehh, jag vet inte.
Fullstackarna.
Aaaaah, jobbig.
Det är så jävla bra ju!
Det är inte riktigt okej att tycka att det där är så jävla bra.
- Ja. - Okej, det är mest roligt för att jag drog det, tänker jag.
Alltså det är roligt att dra dåliga skämt själv.
- Ja. Det var ju också någon som sa till mig en gång att man skrattar allra mest åt det man själv säger.
- Ja, det är inte omöjligt faktiskt.
Men det är lite som ditt race condition-skämt förra avsnittet.
- Det var ju top notch. - Exakt, lika roligt som det här.
Jag tyckte skämtet passade bra. Vi sitter ju en dag och dricker en cocktail instängda i värmen i min lägenhet.
- Jajjemen! - Det var typ 27 grader ute tror jag på min termometer.
Eller något.
Och nu är vi stängt in oss.
Drager för alla personer och galiner och grejer.
- Mm. Det kommer bli...
Varmt. - Varmt kommer det bli.
- Mysigt. - Mysigt och varmt.
- Luft som går att ta på. - Mm.
Jo, välkomna till avsnitt, vad det nu är, åtta.
- Åtta. - Av ASTF.
I dag, jag har ett ämne, sen får vi se vart det landar.
Och jag började läsa en bok som heter
"Lycka till med resten av livet" tror jag.
- Oh, den har jag också läst. - Har du?
- Ja. - Ja, fan vad nice!
Jag har inte kommit så långt, jag har kanske läst 50 sidor eller något.
Det var inte så långt. Men jag kommer inte ihåg vem som har skrivit den.
- Isabel Wollsternstern? - Ja, exakt. Någonting sånt.
Hon pratade ju, hon typ jobbade som sportjournalist, gick in i väggen.
Och har typ skrivit en bok om det.
Mm.
I stort sett.
Jobbar nu också, så de spaklar.
Okej, jag har ingen aning.
Jag fick den här på rekommendationen, så bara köpte jag den.
Så jag vet det som står på första sidorna i boken.
Jag plöjde den typ, och sen så började jag följa hennes Whippets instakonto.
Whippet? Är det en hund?
Ja, nej kanske inte Whippet. Eller så heter det Whippet.
Ja, fett skum hund, jag älskar den.
Okej, det här är bra länkar att lägga i show notes sen.
Både boken och hennes hund.
Jo, men det jag läste, jag kom till ett kapitel som handlade om bluffsyndromet, eller imposter-syndrom.
Och då tänkte jag, det kan vi kanske prata om, för det är ju superrelevant för oss också.
Sen är det ju så att jag har ju typ inte imposter-syndrom, men jag tänker fortfarande att det är kul att prata om.
Eller, det är definitionsfråga.
Men liksom, vad är din relation till det?
Ska du förklara vad det är kanske?
Ja, det är väl någonting som är väldigt vanligt hos utvecklare generellt sett.
Och när jag har hängt i separatistiska grupper för utvecklare, alltså icke-män,
så är det, jag har nästan inte träffat någon som inte har det tror jag.
Och det är väl mer att man tror inte att man kan någonting.
Man går hela tiden och väntar på att någon ska komma på att man inte är hemma där
eller inte kan någonting, eller inte borde vara där, eller producerar någonting.
Kortfattat beskrivet, det finns väl en hel vetenskaplig...
Ja, nämen exakt. Och det är ju precis som du säger, det kanske är vanligast
när man inte tillhör majoriteten, typ. Skulle jag säga.
Sen, alltså inte för att säga att män inte har det.
Men oftast, det blir mycket män, men oftast så är det väl exakt som du säger
att det är andra som drabbas hårdast liksom.
Ja, jag tror absolut det är många män som har det också.
Jag tror det är ganska vanligt för yrket så att säga.
Men jag tror att du kan hitta fler män som inte har det än icke-män som inte har det,
liksom procentuellt sett.
Ja, nämen exakt. Och det tror jag också.
Men, ja men, tillbaka till frågan.
Vad är liksom din relation till Bluffsyndromet?
Oj, oj, oj.
Identifierar du dig själv med det?
Oj, vad jag har vältrat mig i bluffsindromet, infastadsindrom.
Ja, det är väl någonting som jag har haft ständigt närvarande under hela min karriär.
Jag tror konstant att jag inte kan någonting och att folk ska komma på att jag inte kan någonting.
Och jag har väl också en kommunikation därefter.
Jag är ganska osäker, inte tydlig.
Även om jag kan saker så vågar jag inte riktigt gå på hårt i åsikter.
Jag har till och med svårt att vara bestämd och bestämma någonting.
För jag är ängslig för att det skulle kunna vara fel
eller för att det finns någon bättre lösning.
Eller för att någon kommer säga att "ja, men sådär kan du inte göra.
Du är dum i huvudet, du kan ju ingenting".
Så ständigt närvarande, som en liten kompanjon bredvid mig.
- Låter inte som en så bra kompanjon. - Nej, men ändå någon som jag var med vid.
- Vad är din relation? - Jag har ju...
Jag känner av det ibland.
Kanske när jag kommer in i helt nya situationer och känner mig lite obekväm.
Men ganska snabbt så finner jag mig oftast i det här att det är så där.
Och min inställning är ofta att jag kan inte allt.
Men det kan inte heller någon annan.
Och det tror jag är ganska viktigt att inse.
Det finns ju någon vändiagram som identifierar.
Det är först en bild på vad man själv,
en liten liten cirkel på vad man själv vet.
Och sen är det en jättestor cirkel som den ligger inuti.
På vad alla andra vet.
Och det är vad man tror att det är.
Men i verkligheten så är det egentligen bara massa små cirklar som inte har så mycket överlapp på vad andra kan.
Men cirklarna är ofta lika stora ungefär.
Och det är väl en ganska vettig illustration på hur man tänker när man tänker att "ja, men jag är en bluff".
För att jag kan inte så mycket, varför är jag här? Jag förtjänar inte att vara här.
Ja, alltså det är mycket som kan beskrivas på samma sätt kring det där.
ett ganska vanligt fenomen att man tror att alla andra har så här mycket kunskap
eller gör så här mycket saker, alltså ta sociala medier.
Alla andra har så här roligt, men mitt liv ser bara ut så här.
Jo, fast det är för att du bara får se de här likadelarna på sociala medier
så vändiagrammet är applicerbart på mycket sånt.
Men framför allt imposter syndrome.
Ja, nej, så jag har liksom klarat mig ganska bra.
Jag vet inte riktigt varför.
Jag tänker att jag skulle lika enkelt vara lika drabbad av det som många andra.
Men på något sätt har det blivit så att jag bara "Nej".
Och sen det kanske har mycket att göra med att jag riskerar inte så mycket.
Jag har liksom inte haft så dåliga upplevelser. Jag har inte haft någon gång när jag har fått höra att jag inte borde kunna saker.
Eller så här, de uppdrag jag har varit på, de jobben jag haft. Alltså det var väldigt positiva upplevelser ur ett
kompetensperspektiv så att säga. Alltså jag har inte fått någon, jag kanske behöver någon som skjuter ner mig.
Jag går emot hybris istället för imposter-syndrom.
Nej men jag har haft väldigt många som har lyft mig snarare än ifrågasatt mig.
Ja.
Och det är egentligen en jättepositiv sak och det är så man vill att det ska vara.
alltså imposter syndrome är ju ingenting som man egentligen önskar på människor,
för det är ju inte någonting som folk mår riktigt bra av.
Nu säger jag det helt generaliserat för att,
jag vet inte, vissa kanske drivs av att vältra sig i det.
Men jag tror också en sak som spär på det ganska mycket för mig
är väl den här just att strukturellt så kan min arbetsdag
vara lite tuffare än gemene mans arbetsdag.
Och då menar jag verkligen "men".
För att jag menar, om du går in och tänker "jag vet inte riktigt om jag kan det här"
eller "om jag tror på det här" så säger du någonting och så lyssnar inte folk på dig.
Och sen så säger någon annan det här senare och blir då hyllad till skivan.
Då har du ett så här, det är ingen som lyssnar på vad du säger.
Du har två av de här grejerna när man säger någonting och så får man alltid svaret
"Jag förstår inte vad du säger" eller "Vad är det här för någonting?"
Då blir man ju också invaliderad i vad man säger och då blir det så här
"Ja okej, jag kan ingenting" eller jag menar bara mer när folk förklarar saker för en
som om man vore en bebis.
Mm.
Typ "Men du förstår, så här går du, du tar ett steg framför det andra och så börjar du"
Alltså det blir på en extremt rudimentär nivå även fast man inte är junior längre
och det är liksom sänkande på många sätt,
eller att man måste verkligen fightas bara för att få säga saker,
eller prata till punkt, eller att någon lyssnar på en.
Så jag tror att det är mycket sådana saker som bidrar till
att imposter-syndrom blir betydligt mer närvarande.
För även om man försöker backa ett steg och säga att
okej, men det här är rent strukturellt,
det här är inte personligt, det här är inte,
det funkar ju inte så.
Jag såg ett snack en gång där någon pratade om det som
om du är i en applikation
så är det en liten bugg.
Det stör inte så mycket.
Du brukar klara det. Är det inget allvarligt så är det inga konstigheter.
Men om du har jättemånga, jättesmå buggar i hela applikationen
då kommer den inte gå att använda till slut
för att det kommer bara bli ett stort problem
och du orkar inte slösa energi på det.
Även om den funktionellt fortfarande funkar
gör buggarna den outhärdlig.
Och lite så är väl de här små grejerna över en hel arbetsdag också.
Ja, den där jämförelsen tycker jag var väldigt, väldigt bra.
För att förklara det till utväxlare.
För det känns som en jämförelse som,
alltså hela den här strukturella grejen, oavsett vad det gäller om det är rasism eller sexism eller andra ismer som tyvärr finns.
Så, så känns det som att det är väldigt många som inte fattar grejen med att
eller som förklarar bort saker som att, ja men vadå, det här var ju bara en liten grej.
Men en liten grej om och om och om och om igen är ju inte riktigt samma sak.
Nej, och det blir ju också en så här väldigt, jag vet att jag då och då försöker förklara det som att vi börjar,
jag menar du och jag om vi skulle gå in på samma ställe, då skulle inte vi börja på samma nivå.
Utgångsläget skulle inte ligga på samma plats.
För att jag skulle då kanske bara genom att vi existerar innan vi har öppnat munnen
ha ett sämre utgångsläge än vad du har.
Och det är någonting som folk generellt sett inte vill höra.
Det är ju jobbigt att höra det liksom.
Men det är så det är.
Ja, nej men Julia, jag har litet seriuspår men jag läste "So you want to talk about race" nu i början av semestern.
Rekommenderas varmt till alla. Det finns några kapitel som är lite amerikaniserade eller lite USA-fokus liksom.
I och med att hon som har skrivit den bor där. Men i övrigt tyckte jag den var extremt bra.
Det är typ en sån där bok som alla borde läsa, just för att man får ganska konkreta grejer.
Man blir väldigt ifrågasatt, som man eller särskilt som vit.
Och den ger en ganska mycket tankeställare på "Oj, har jag tänkt så här? Varför har jag tänkt så?"
Och jag tror att det ger ganska mycket. Jag har tänkt att jag ska läsa den igen om ett halvår, ett år eller något,
bara för att jag tänker att man glömmer ju bort saker.
- Jag har bara ett litet sidotips, för då pratar de väldigt mycket om, det finns ett delkapitel om det här tror jag.
Det kallas väl för "Microaggressions", tror jag kapitlet heter.
- Ja.
Microaggressions och bias och saker som inte är tydliga.
- Ja, men precis.
- Men när de väl fått på sig de glasögonen, då går det liksom inte att stänga av det.
- Ja, nej men exakt. Jag har ju haft liksom...
Jag är väl hyfsat "woke" i det att jag försökt aktivt tänka på det.
Jag kanske inte är "woke" i... Hur översätter man "woke"? Medveten?
Ja.
Det var inte så svårt.
Jag var väl ganska medveten i att aktivt försöka tänka på det,
men kanske inte har haft förkunskapen som krävs för att kunna uppmärksamma när det sker.
Och det är väl där lite försök, de är läsande i boken och lite annat sånt där.
Men liksom samma sak när man pratar "imposor syndrome" att det är liksom som för min del som inte riskerar någonting av det vi pratade om nyss.
Alltså så här, att jag säger någonting dumt i ett möte gör mig typ ingenting.
Alltså det finns ju inga, jag har inga, jag tar ingen risk när jag säger någonting.
Jag är inte rädd för att få någon, att någon ska liksom åtgälda det på någon och liksom slänga någon kommentar åt mig eller något.
Och när man väl har det här privilegiet så har jag ändå försökt att sätta mig i ett möte och märka att någon inte pratar
så kan man försöka få med den i samtalet.
Och det tycker jag också är så jävla svårt för jag vet inte såhär, pratar inte den personen nu för att alla pratar förbi den
eller är det en person som inte vill prata?
Och då blir det så jävla svårt att såhär, ska jag tvinga in personen i samtalet fast den kanske inte vill och så vidare.
Men att försöka låna ut sitt privilegier till andra tycker jag är en enkel grej att göra, som alla borde försöka göra.
Ja, det är ju att börja försöka se saker och att som du säger använda sitt privilegier.
För just den här, och ibland får jag frågan, hur ska jag som snubbe få henne att ta för sig mer och synas mer?
För att hon är ju bra, jag vet ju det.
Och så vill de ha något sätt att bli en good guy och kunna hjälpa den här kvinnan att ta för sig på.
Jag vet hur det är.
Ett, hon kanske inte vill.
Två, hon kanske inte alls är bekväm med det här. Hon kanske bara vill göra sin grej.
3. Det är inte du som magiskt ska göra någonting.
Det du borde göra i sådana fall är att reflektera, göra lite introspect och som du säger använda dina privilegier
att skapa en miljö som är trygg nog att vem som helst ska kunna göra vad den känner för.
Det finns så många gånger då jag har fått förklarat för mig att mina upplevelser är fel
eller för att de upplever det inte så.
Och de är ju fler.
Så att jag upplever det så, det känns ju inte rätt.
Eller att, men det är inte sådär. Jag tror bara det är i ditt egna huvud.
Man bara, okej, men om det är i mitt egna huvud så behöver jag ändå uppenbart lägga energi på
att fundera på det, reflektera över det och reagera på det, vilket kostar mig jättemycket energi på en dag.
Och hade jag varit i en extremt trygg miljö, då hade jag kanske inte behövt lägga energi på det.
Så uppenbarligen är det någonting som inte är hundra här ändå.
Och sen blir det ofta den här grejen att, det är nästan det värsta jag vet, att minoriteten måste utbilda resten.
Det är otroligt trötsamt.
Ja, för det var ju, jag tror att det var ett helt kapitel kanske i boken jag läste.
Alltså så här att minoriteterna har ju liksom inget ansvar eller liksom skyldighet att utbilda andra.
Och det tycker jag verkligen, alltså jag har nog varit där innan, att jag har så här,
när jag inte har fattat saker så har jag pratat med dem som är drabbade mer.
Och så här, men varför känner du så? Hur ska man göra annorlunda?
Och det är väldigt lätt att gå dit för då blir det mer på ett...
Jag tror att man lägger fokus lite fel. Jag lägger fokus på den jag har svårat
och lägger ansvaret på den att utbilda mig vidare, att rätta till problemet.
Medan fokuset mer borde ligga på strukturellt.
Att jag ska inte fokusera på den enskilda personen man svårat ut.
Man vill titta på lite mer övergripande plan och försöka fixa problem.
Det är fortfarande att man ska titta på sig själv fortfarande.
Men man ville kanske ta ett steg tillbaka och inte bara "oj, jag vill inte såra just dig längre"
utan man vill ju inte såra någon egentligen.
Men jag tycker att det är ju sjukt svårt.
Det är svårt, det är jättesvårt. Det vi säger här kanske inte är rätt ur allas perspektiv
eller det kanske är saker som kommer att ändras. Jag kanske kommer att ändra mig om vad jag säger imorgon.
Det är ett väldigt svårt ämne, men det finns vissa saker som är bara "gör inte så".
Som ett jobb jag hade där jag försökte lyfta att jag tycker det finns jämställdhetsproblem här.
Jag har fått kommentarer på mitt utseende och grabbad tag i när folk har varit fulla och sådana saker.
Jag tycker det är problem här.
Då blev det alltid som på ett möte.
Då ställde de sig och så pekade de på mig och så sa de "hur ska vi lösa det här?"
Jag har ingen aning, jag kan inte vara lösningen på det här problemet, jag är ensam i det här.
Sätt inte mig i den situationen, jag har sagt till.
Bara det är en ganska stor sak och bara det är ganska många som inte gör, så lägg inte ansvaret på minoriteten.
Nej för egentligen det handlar inte om så här,
om du säger till, det handlar inte om "gör inte så här mot mig igen".
Alltså det är klart att du säger till för att du inte vill att det ska hända dig själv igen,
men det handlar ju minst lika mycket om att du inte vill att det ska hända alls.
Ja, alltså nu för tiden är det ju mycket mer att jag vill inte att det ska hända
oftast yngre kollegor, mindre erfarna kollegor, för att jag börjar väl ändå uppnå någon typ av
bitter luttring, jag vet inte vad jag ska kalla det.
Jag vet inte, jag blir lite irriterad för att man ska ju inte behöva nå dit.
Jag tror att ett kapitel jag läste i den här boken av hon Isabelle, heter hon va?
Ja.
Handlade om så här att folk sa att de skulle ha lite skinn på näsan.
Och det kapitlet tyckte jag var skitbra för det är ju så här, vad fan ska man ha skinn på näsan?
Det är ju inte det som är problemet.
Nej.
Det är inte du som ska bli luttrad och bitter för att du ska lösa det här utan...
Ja, jag har fått höra det hela mitt liv.
Att jag måste ha mer skinn på näsan.
Alltså det var typ den vanligaste frasen jag fick under vissa delar av mitt liv.
Och det jag har inte, skinn på näsan eller vad fan jag vill kalla det liksom.
Eller någon uttryck till det. Du borde ta på dig en oljerock så saker bara glider av dig.
Ja va, men det funkar inte så.
Nej, alltså en grej jag har tänkt på som kanske inte är helt relaterad.
Men alltså så här att säga till folk att så här, ja men oroa dig inte.
Det löser sig. Det går bra.
utan att bygga upp det med någonting.
För jag är ju väldigt...
Jag kanske har en oljerack på mig,
liksom by default, utan att tänka på det.
Sen, den har ju inte fått så mycket
attacker genom åren heller, så det kanske är därför den har hållits liksom.
Men,
jag har nog varit väldigt mycket där, att jag är ganska obrydd av mig,
som jag har hört av mig i några avsnitt tidigare,
att liksom så här,
jag har väldigt lätt att tänka "Äh,
det löser sig, det går bra,
man behöver inte oroa sig så mycket, man behöver inte vara nervös" och så vidare.
Men att säga det till andra
till andra har jag insett kanske senaste tiden, att det hjälper åtminstone inte.
Alltså om du ska gå upp och hålla en presentation, det kommer gå bra, lugn, ta det lugnt, oroa dig inte.
Du klarar det här. Och visst, sådant pepp kanske funkar, men det är mycket bättre att liksom
säga konkreta saker som jag tycker du skitbra representerar.
Alltså att bygga upp ett självförtroende och en självkänsla istället för att "Äh, det löser sig".
Ja, sen tar det också lite ork, men när man pinpointer mer hjälpsamma saker.
Jag tycker din inledning är klockren, så lägg tid på den och rusa inte förbi den för den är jättebra.
Alltså att vara lite mer konkret. Jag är ju mer en sån som inte vill säga att det är lugnt.
Så jag har ju blivit en sån som bara säger "jag förstår".
Och det är bra för det är kanske det man vill höra, att ingen bara viftar bort det.
Men det hjälper ju ingen att jag förstår, liksom.
Ja, nej.
Det påminner mig om
Brené Brown, som är professor i psykologi eller något.
Hon forskar om självkänsla och sårbarhet och massa sånt där.
Och hon pratar väldigt mycket om det, att om man ska
typ trösta någon, eller att någon går igenom någon trauma
Man ska liksom inte gå in i lösningsläge eller lösningsmode, utan man ska mer säga så här "ja men jag förstår, det här suger"
"Det är så det är, men det här suger verkligen"
Och sen bara vara där för personen istället för att så här
"ja men det löser sig"
För det hjälper liksom inte
Nej, alltså det är väl lite därifrån jag har fått den grejen alltså, mycket nya mot olik också och
att man då är omgiven av en massa programmerare som direkt går in i lösningsmode som är så här
"Hur kan vi lösa det? Men om du gör så här?"
Det är också alltid jag som ska göra på ett visst sätt
eller funka på ett visst sätt för att det ska lösa sig.
Och det är så här, man bara "Okej, ett, du förstår inte de här problemen,
två, jag mår dåligt nu men det här är min vardag, låt mig vara lite ledsen
och så kommer det komma en ny dag imorgon liksom.
Låt mig, eller låt mig vara förbannad.
Låt mig vara förbannad för att jag återigen, dessutom i en slackkanal,
skrev tydligt "Jag tror att vi har det här och det här problemet"
Och sen så efteråt, en dag senare, så skrev en snubbe samma sak.
Och då var det liksom en reaktion på det.
Alltså, låt mig vara sur över sådana små saker.
Och om ni vill in i lösningsmode bland annat in mig i det där,
då liksom, alltså ta lite ton själva.
Det är den här...
Men det är ju lite tisthetskulturen som vi pratar om i många andra ämnen.
- Ja, men alltså jag tycker verkligen att det är så jävla svårt...
Jag är inte så konflikterad av mig.
Men jag tycker ändå att det är så sjukt svårt att lyfta sådana här frågor som sexism eller rasism eller vad det kan vara.
För att jag känner inte mig som en expert på området.
Så man är ju rädd för att göra fel.
Nu försöker jag väldigt mycket att "embrace" att det kan bli fel och då får jag stå för det.
Men jag vill ju hellre lära mig genom att göra fel och iterera så att säga.
Men annars så tycker jag det är så jävla svårt, alltså bara att lyfta någonting.
Det var något möte någon gång där någon sa "ja men ni tjejer"
Och jag tycker ju att jag skulle lika gärna kunna sagt det.
Men jag vet inte om jag hade, jag tror vi hade haft någon föreläsning på jobbet precis innan
när de pratade om det här. Och därför jag tänkte på det.
Och att man kan ju säga kvinnor istället, för kvinnor tycker ju ofta inte om att vi kallar det för tjejer.
Det känns lite förminskande liksom.
Vet inte om de här personerna som hörde det här tyckte det.
Men jag kände att jag ville lyfta det.
Gjorde inte.
För att jag bara så här,
"Äh, ska, ah, ah, jo, okej,
nej".
Och så blev det liksom inte av.
Det är ju en sån där grej jag kan gå och tänka på en vecka efter,
"Fan, varför sa jag ingenting?".
Men just för att jag tycker att det är svårt, är det min plats
att göra det här?
Det är kanske lite
bluffsyndrom, att om jag börjar prata om det här
så är jag rädd att folk ska
komma på mig med att inte veta vad jag pratar om.
Ja, men jag tror det är lite imposter-syndrom.
Vilken cirkel!
Inte för att vi riktigt har pratat om imposter-syndrom trots allt.
Vi har pratat litegrann om vad som ligger bakom imposter-syndromen.
Nej, men jag förstår det.
Och jag menar som sagt, det är ett läskigt ämne.
Det är ett av de läskigare ämnena.
Det är därför det tror jag är så svårt att komma framåt i det.
För att det är jobbigt att göra fel.
Jag är konflikterad, jag hatar att göra fel, men det är mycket det här man tränar på, istället för att deflekta eller kasta dig ifrån sig eller gå in i försvarsmod,
vilket jag har gjort mycket i mitt liv.
Det är mer den här, okej, jag förstår, tack för att du påpekar, jag försöker lära mig ifrån det här.
Det är inte att människor inte ska få göra fel, men ofta blir det så här, om någon påpekar någonting, då säger någon annan,
"Ah, men det här då? Eller du då? Eller det där då?"
Och då blir det liksom, det blir inte en diskussion.
Och det är väl de bitarna som gör det så svårt med att säga till.
Också att när vissa saker händer i livet, då vill man inte säga till människor.
För att det är ju jobbigt att, ett, hamna i samma konflikter.
Men två, man vill ju inte göra folk obekväma eller skansna eller ledsna heller.
Det är inte en kul situation att vara i, liksom.
Nej, alltså det kan ju väldigt mycket vara att det är folk man tycker om som gör de här sakerna.
Och då blir det ännu jobbigare att ta upp det.
Om det inte är så att man verkligen har pratat om det innan eller vad det kan vara.
Men liksom att, för min del så tror jag en stor grej som jag lärt mig nyligen är att
om jag säger någonting,
säger att jag säger "ja men det där du sa var rasistiskt"
då känns det som att väldigt många förstår "jag är inte rasist"
"men det är inte det jag säger heller"
"utan jag säger att det du sa var rasistiskt"
Vilket är en skillnad mot att du är en rasist.
Alltså det är väldigt få människor som går runt och är rasister.
Det är liksom ingen som går runt och bara "Nu jävlar, ska jag såra svarta personer idag?"
Det är liksom inte, det är väldigt, det finns ju tyvärr sådana människor,
men det är väldigt få som vaknar upp på morgonen och bara "Nej, nu, idag är dagen".
Så att det handlar ju mer om att det är strukturella grejer som vi pratade om i början.
Att man tänker inte på det. Och det är därför det är så viktigt att uppmärksamma det.
Ja, det är också en väldigt intressant sak när man stöter på sådana händelser,
så att om man säger att den marginaliserade gruppen säger ifrån,
då blir det typ dödstysst.
Det blir så dålig stämning, det blir så jobbigt,
och sen så kommer det någon med privilegier och säger samma sak,
och då blir det rörelse, för då är det inte riktigt lika obehagligt längre.
Och det är också en väldigt jobbig sak med att säga ifrån,
Speciellt när man är i ett tillstånd där man säger "Okej, jag är sårad. Jag är sårad av det här och det här.
Nu måste jag säga ifrån. Jag kanske inte kan säga ifrån på det mest passande viset just nu för att jag är i en känslostorm."
Och sen så blir det att man måste hantera efterstormen också. Man vet att det kommer komma och ibland så finns inte energin där att göra det.
Ja, nämen exakt. Det är därför, eller såhär, för jag förstår ju helt det här, för om du skulle lyfta någonting
då får du gå med den känslan ganska länge. Om du gör det på jobbet till exempel, att man träffar de personerna
om och om igen. Och jag inbillar mig att den känslan, eller inbillar mig inte, jag tänker mig att den känslan
sitter kvar. Alltså såhär, om du träffar personen igen, då finns det ändå där i bakhuvudet någonstans att sist vi pratade, då pratade vi om det här.
Ja, speciellt om personen har liksom kastat ifrån sig.
Då blir det helt plötsligt ganska mycket jobbigare tycker jag att umgås med den här personen.
För man är så här, okej, det känns ju nästan som att man kanske inte blir värderad.
Alltså finns det inget introspekt hos den här personen?
Ja, precis.
Det blir intressant för att allt jag har är introspekt och självreflektion och självhat.
Då undrar man, varför har inte den här personen funderat en gång till?
Och det kan ju vara väldigt påfrestande.
Ja, precis. Det som jag tänker är att det gör det ännu viktigare för vita och män särskilt att lyfta de här grejerna.
För min del, jag skulle inte bära med mig det här. Kanske om det blir världens grej.
Om vi hamnar i ett bråk eller att det blir världens diskussion om det man pratar om.
Det är klart att man tar med sig det, men jag skulle inte kanske bära med mig det på samma sätt
för att jag är prioriterad nog att kunna släppa det.
Sen så är det också kanske inte så att du, för att det man också kan få, det är ju en liten
efterstorm av
skulle vilja kalla det biktning och förklaring där man liksom
Man måste lyssna på varför folk gjorde så här, eller att de inte menade det, att de mår dåligt.
Så att helt plötsligt så kan man också hamna i en situation där man måste trösta personerna.
Ja, du tänker att de typ så här "Oj, jag menade inte det så, förlåt, jag är inte en sån här människa, jag mår jättedåligt över det här"
Och att de gör det liksom till dig.
Ja.
Om det är du som är sårad i alla fall.
Ja.
Så blir det ju många gånger också.
Och jag menar, det är ju fint, för det betyder att folk bryr sig och att de tänker till.
Och jag menar, absolut, om jag hamnar i en sådan situation, det är mer så här,
om de säger förlåt, för att vissa gånger säger de inte ens förlåt om det har uppstått någonting,
utan då blir det bara så här, jag upplevde det så här, jag mår så här dåligt,
och så blir det bara en lång viktning från deras håll.
Då blir jag så här, ibland så kanske jag inte ens orkar ta i det.
Annars är det så här,
ja, jag tar emot din ursäkt, det är inga konstigheter, men jag kommer ju nog kanske inte hålla på att trösta folk.
Det har jag slutat med.
Det låter ju väldigt spontant.
Alltså det känns ju som att det man vill göra kanske är
säga förlåt direkt
om man känner att man har gjort något fel.
För att det är där man måste, du kan ju inte säga förlåt bara för att säga förlåt.
Men att sen ta ett steg tillbaka.
Alltså man kanske inte ska dra mer energi av den personen då.
Nej.
Nu blev det väldigt mycket så här, "vad händelser är det här?"
Men det som jag tror är en viktig sak är att människor också förstår
just det här med marginaliserade grupper och minoriteter och sådana saker.
Det är ganska energikrävande att säga ifrån.
Det kommer inte lättvindigt liksom.
Sen så beror det helt på vilken person det är som säger ifrån.
Men det kostar ju fortfarande på.
Och sen det här med att man inte vill lära ut eller utbilda, alltså fråga människor.
Absolut, om den personen säger "Nej men jag orkar inte förklara det här, du får googla"
Gör det då, eller förgoogla och ställa en person i fråga.
Ja, men hellre att man kanske googlas om man har lite kunskap.
För att hade jag kanske inte vetat så mycket som jag hade vetat nu, så hade det kanske varit ännu jobbigare för mig att spela in det här poddavsnittet.
För då hade jag suttit här och bara "kan du förklara allt det här för mig?"
"Oj, det har inte jag fattat, kan du förklara lite mer?"
Alltså, det är lättare att ha diskussionen när man har lite kunskap om den.
Även om det inte är lätt, så är det liksom mindre svårt, kanske man ska säga.
Ja, det blir också lite kul för att jag har de här diskussionerna väldigt ofta för det,
även när jag brinner väldigt mycket för det.
Men jag är så jävla trött på att lyssna på mig själv samtidigt.
Jag är ju ibland så här, kan hon inte bara vara tyst?
Det är ju perfekt, du kan skicka länken till det där poddasnittet nu till folk.
Lyssna på det här.
För nu är vi, det är så här, the single source of truth.
Ja, precis. Nu är inget annat valut, det är bara det här.
Nej men, jag gör det ju inte för att jag vill attackera folk,
eller för att jag gör det för att jag tror att vi kan nå ett bättre ställe
och jag gör det för kommande generationer,
jag gör det för att de ska slippa bli utbrända
eller att det inte ska behövas finnas separatistiska workshops
om imposter-syndrom som jag har varit på
där jag satt i ett rum fullt med kvinnor som berättade historier
där alla bara "jag känner igen det här, jag kan det här, jag förstår det här"
liksom att om det inte fanns ett strukturellt problem
så skulle det inte finnas så många historier som har en hög
en kännningsfaktor. Jag vet att jag någon gång fick höra till
"Jobbar hon någonsin eller pratar hon bara samhälle på jobbet?"
Så jag har försökt jobba lite mer och prata lite mindre, men det är
ett ständigt närvarande ämne. - Men det är som första gången vi träffades på riktigt.
Jag tänker inte dra storyn, för det här är obekvämt.
Drog du ett A men inte ett B i en podd?
Jag vet inte, jag har typ försänkt. Det är som ett trauma i mitt liv.
Jag såg ju Therese på någon... Nu pratar jag till lyssnarna.
Jag såg ju dig på konferensen Svetug ett år.
Ganska precis ett år senare så började vi på samma jobb.
Eller jag började på samma jobb där du jobbade.
Ja, eller hur? Jag var redan där.
Exakt.
Och då första gången vi riktigt pratade så sa jag typ varje gång du öppnade munnen så säger du något feministiskt.
Var det så?
Jag intalar mig själv att det här var lite på skämten då.
Jag hade ju inte pratat med dig så många gånger innan.
Nej, men du öppnade också med "Ta inte illa upp nu".
Ja, ni hör ju vilken hemsk människa jag är.
Här sitter vi nu och spelar in en podd och pratar om feminism.
Ja, ibland så går det åt rätt håll ändå.
Nej, fy fan det är hemskt.
Får se om jag klipper bort det här sen i redigeringen.
Ja, vi kanske får avrunda där med den oerhört fråkiga anekdoten.
Cocktailen kanske har gjort sitt nu alltså.
Ja, exakt.
Vill man oss något så finns vi på Twitter. Jag heter Aventon med ett W efter A1.
Och jag heter T. Comstardius.
Och sen finns vi på asdf.pizza.
Och det är väl det. Ge oss en recension på iTunes.
Och om någon undrar över att två typfrontändare har en hemsida som ser ut som vår hemsida ser ut just nu så ska vi ta tag i det någon gång i framtiden.
Ja, i höst typ.
I alla fall efter min semester.
Nej, tycker jag inte du ska.
Nej, det är bra. Vi säger så.
Hej då!
[Musik spelas]
[Musik spelas]
[Sjunger]
(Skratt)
