7. En deadline i augusti
lyssna! 
Anton har precis gått på semester medan Therése inte ens har någon semester inplanerad, men däremot en deadline att jobba mot. Vi snackar om det, hur vi ser på deadlines och hur en påverkas av hur man pratar om deadlines. Dessutom lite snack om sommarjobb, känslan när något går riktigt snett och hur man lär sig hantera den stressen.
Om du gillar podden blir vi väldigt glada för en liten recension i iTunes eller en prenumeration på Spotify. Följ oss och säg hej på @asdfpodden på Instagram eller Twitter (Anton, Therése) <3
Avsnittets skämt:
och går fram till baren och beställer en öl.
Ett race condition går in i en bar
Skrapa här!!
Transkribering
Transkriberingen är gjord av nån "AI-grej". Du kan förbättra den genom
att klicka precis här :) Men det här är ju en gammal.
Ja, men inte alla har hört den.
Och går fram till baren och beställer en öl.
Ett race condition går in i en bar.
Alltså så jävla dåligt.
Det är ju så jävla dålig skämt.
Ja.
Åh, herregud.
Ja, då var vi igång.
Då var vi igång.
Okej, jag håller med. Det här är ett bra sätt att börja podden på.
Ett skämt som ingen skrattar till.
Förutom att du skrattade.
Jag skrattade, det gjorde jag. Jag skrattade också innan du drog skämtet.
Så det var inte riktigt av skämtet.
Men man skrattar ju åt dem på att de är så dåliga.
Ja, det kanske är sant. Det kan vara sant.
Åh, herregud.
Världens sämsta inledning.
Nu blir det liksom en lång, lång sträcka
där vi måste hantera starten på den här uppfarten.
Ja, men det tycker jag är helt rätt.
Vi ska väl säga välkomna till ett avsnitt av HSTF.
Avsnitt 7, tror jag.
Ja, vi lämnar det där.
lämnar det där. Jag har semester, så därför är jag lite borta känner jag. Jag har semester i två dagar i och för sig, så jag vet inte om det är liksom rättfärdigare att jag har checkat ut så totalt redan nu.
Jag tror det är sjukt nice om man kan checka ut så fort, så det är nog bara bra.
Ja, jag känner att om det kommer fortsätta liksom neråt i hjärnkapaciteten i den här takten så kommer det inte vara bra.
Om tre veckor när jag ska börja jobba igen så kommer jag vara död.
Men alltså jag jobbar ju fortfarande, har ingen semester än.
Jag är segare än vad du är. Så jag vet inte vad det påvisar.
Nej men det kanske är lite, det är kanske två extremer.
Jag har liksom tagit semester och checkat ut totalt.
Du har inte tagit någon semester och därför kan du inte checka ut.
Då blir det lite överbelastning istället.
Ja, kanske.
Men du har ju inte ens tänkt ha någon semester alls.
Du hade semester igår typ.
Ja, jag hade en semester idag.
Jag har haft tre dagar den här sommaren.
Woho!
Det är vinst.
Det blev lite knepigt där.
Dels så låg corona över oss.
Så tänkte man lite på det.
Men framförallt sen har vi en deadline som ligger över oss.
Så då blev det en kombination där vi skulle jobba så mycket som möjligt och sen så överlappar det och sen så...
Ja, nu sitter jag här. Det är lite oklart.
Typiskt dåligt exempel på hur man ska göra, tänker jag. Spontant.
Ja, gud ja. Gör aldrig som jag gör någonting. Någonsin.
Man borde ju ta semester.
Ja. Hälst fyra veckor egentligen.
Jag tycker tre veckor räcker. Fast jag vet inte, i år känner jag att jag skulle ha tagit fyra egentligen.
Men alla andra åren som jag har jobbat har jag tagit tre veckors semester tror jag.
Första veckan är det bara så här, "Fan, behöver man ha semester ens?"
Eller inte ha tillbaka till jobbet.
Och sen blir det en mittenvecka, alltså andra veckan.
Då känner man, "Fan, vad gött att ha semester."
Och sen kommer tredje vecka där man känner, "Nu är jag ganska nöjd. Nu kan jag börja jobba igen."
Oj.
Alltså jag har ju levt ganska många år i livet och jag inte hade någon semester.
För att all ledig tid mellan plugg och sånt gick ut på att jobba.
Första året som jag började jobba med IT, min första sommar var helt stressad
för jag kände att jag borde skaffa ett sommarjobb.
Va?
Ja, precis. Jag blev lite förstörd.
Alltså du tänkte skaffa sommarjobb på semestern?
Nej, men känslan var att jag borde jobba på min semester för att tjäna inpärs.
För det är så man gör.
Och sen har jag successivt under åren förstått att semester är nice.
Det är väldigt, väldigt nice.
Det är väldigt nice.
Ja, men gjorde inte det förr i tiden?
En annan har ju typ aldrig haft någon sommarjobb tror jag.
Oj.
Jag tror jag jobbade tre veckor på ett ställe tror jag.
På något IT-bolag när jag pluggade på universitetet.
Men i övrigt tror jag inte att jag har haft ett enda sommarjobb.
Kanske att jag, när jag var liten liten, att jag typ jobbade på någon.
Jag tror jag jobbade på kyrkogården en sommar eventuellt.
Eller jag bara sökte det och aldrig fick det, jag kommer inte ihåg.
Men, nej, jag har aldrig bara tagit semester och ledighet och sommarlov och grejer.
Fy fan vad gött.
Oj.
Privilegierat.
Jag har haft år då jag har pluggat 100% och jobbat 50% och sen så började jag på universitetet
och då hoppade jag ändå in och jobbade varje tisdag och helg och varvade sen på alla lov med att jobba natt
men plugga på dagtid och sådär. Så jag bara körde på.
Lite arbetsnarkoman.
Ja, eller behövde tjäna pengar.
Ja, i efterhand så hade jag gärna jobbat somrarna för att få lite mer pengar.
Det hade ju lönat sig i längden liksom.
Men så blev det inte.
Jag kan inte klaga på att vara ledig heller.
Nej, med åren har jag förstått det.
I början så förstod jag ju aldrig vad folk pratade om.
Att semester är så himla viktigt.
Om jag inte tar semester så får jag ut det i pengar istället.
Det är ju nice, för pengar är ju nice.
Alltså det är mer värt med ledig tid.
Jag bara, nej, nej, nej, pengar, pengar, pengar.
Men då kom jag ju också från sju år som timmanställd.
Och då plockade man ju varje chans man fick att jobba.
Eftersom man inte visste hur mycket det skulle bli nästa gång.
Men nu har jag verkligen börjat värdera ledig tid.
Och förstå varför det är mer värt.
Som till exempel att jag tror att jag borde ha en till semesterdag i år, men det har jag inte fått i systemet.
Så det kommer jag nog kanske vilja kämpa för, bara för att det är värt med ledig tid.
Det känns ju ganska vettigt. Det känns som att du inte borde behöva kämpa så mycket för det heller.
Nej, nej. Men jag behöver engagera mig.
Du behöver kanske säga till någon.
Ja, och komma ihåg och säga till någon.
Jag kan komma ihåg det åt dig. Varsågod.
Ser du, det är ju mycket engagemang redan där.
Jag vet inte, hela den här corona-våren har inte knäckt mig, men lite grann.
Den har knäckt mig lite halvt. Jag är så jävla trött och omotiverad och oproduktiv.
Nu känner jag ändå, fan vad skönt det är med semester.
Och hoppas att det kanske blir en ny start när man kommer tillbaka om tre veckor.
Ja, men det har ändå gått lite upp och ner, känner jag. Det har gjort det för många.
För jag tror du var ju till exempel väldigt produktiv i början.
Mm.
Och jag hade jättemycket jobb att göra i början, så jag jobbade alldeles för mycket.
Och sen så kom jag ner i ett bättre mode och nu så jobbar jag lite mycket igen.
Men jag hade en semesterdag igår, vilket fick mig att, it gave me a taste of freedom.
[Skratt]
Som jag inte får mer av. Så nu är jag extra trött, tror jag.
Ja, tre semesterdagar utspridda. Det känns inte som en optimal planering.
Nej, men de två första var ju dagen innan midsommar och måndagen efter midsommar.
Så det blev ju en...
Fem dagar ändå?
Ja!
Ja, herregud.
Ja.
[Skrattar]
Jajamän sant.
Det är ju sjukt. Det är ju en liten semester.
Ja.
Mm.
Ja, nej jag vet inte. Jag är bara oerhört taggad.
Jag har också fått lite, lite motivation att så här,
fan, man skulle kunna knacka på något litet projekt under semesteren då.
Men herregud, sluta koda Anton!
Jag har inte byggt på en hobbyprojekt på flera månader känns det som.
Det är ju inte sant.
Det är inte sant, det håller jag med om.
Känslan är att det inte är flera månader.
Men det har gjort det typ att jag har byggt lite små...
Fixat lite små grejer på mitt ritarspel och sen...
Det är typ det.
Det är knappt nåt.
Men du har ju kört en massa Spring, React Spring.
Ja, jo det också. Ja i och för sig.
Jag har gjort lite 3D-grejer i 3JS och React 3 Fiber eller vad det heter.
Det ska vi också prata om i ett avsnitt, men då måste jag ha lite mer kött på benen först, tänker jag.
Ja, du höll ju också ett snack på ett meetup.
Det gjorde jag också.
Jag vet inte, det är bara så oerhört mycket
semester-mode redan liksom.
Jag vet knappt varför vi spelar in podden nu. Båda är två sådana degklumpar som sitter och stirrar på varandra och vi vet inte riktigt vad vi säger.
Men som du säger, jag tror det är lite två olika
mod att få komma in på det. Jag tror
du har ditt semestermod och jag har mitt jobb mot
en deadline-mod.
Vilket jag har gjort lite för länge. Jag är inte
supervan
med att jobba mot deadline
med ett nytt projekt liksom.
Nej, men det känns lite som att
Ni jobbar också, alltså jobbar mot deadline ganska länge.
Och det känns, jag vet inte, alltså hur jobbar ni? Har ni så här småreleaser fortfarande?
Eller är det liksom en big bang-grej som sker när deadline är slut?
Ja, nä, alltså så här, vi...
Åh, det är svårt. Vad får man säga, vad får man inte säga?
Vi jobbar ju och skickar ut i testmiljö, liksom.
Ja, okej.
Och sen så kommer det ju bli release mot olika marknader.
Ja.
Inte samtidigt, utan det kommer ske någon i taget eller några i taget, så liksom.
Ja, men exakt.
Så det är inte en sån super big bang och det kommer finnas lite tid för att fixa saker,
Men det är ändå någonting med att jobba mot en deadline
med ett halvt Greenfield-projekt.
Alltså själva projektet är nytt, men det bygger på saker som redan finns
eller som redan är, liksom ett designsystem och sådana saker.
Och sen så är det väldigt många stakeholders i det också.
Det är väldigt många intressenter.
Det känner ju kanske inte jag av, eftersom jag inte är den som är på yttersta kanterna på något sätt.
Men det är lite stökigt.
Ja, men det kan jag förstå ändå.
Det känns som att det beror också ganska mycket på hur man kommunicerar kring deadlinen.
Alltså hur det uppfattas och hur det påverkar och allting sånt.
Alltså om det är så här, okej, men vi måste vara klar med det här datumet, annars är det kört.
Eller om det mer är det här datumet siktar vi på?
Vilket känns som två extremer på något sätt.
Ja, för det har ju funnits både, och inte för oss då, men för halva teamet som var innan vi började,
eller innan jag började, de hade ju en sådan att det här var en hård deadline.
Så de körde ganska mycket cutting corners, för de var tvungna att få saker att funka.
Det här är istället någonting som ska vara bra, alltså fräscht.
Designmässigt och pixelmässigt ser bra ut.
Att det då bygger på någonting som kanske inte hade samma designfokus
eller var så designdrivet sätter oss lite i smeten i och med att det vi bygger på nu är väldigt designdrivet.
Så nu är det nästan som att sakerna får leva parallellt, men vi har försökt få dem att leva tillsammans och det lirar inte riktigt bra.
Och det har vi insett för sent, eller jag tror att vi har gjort omtaget för sent.
Så det är ju inte en hård deadline vi har på så sätt, på samma sätt som den andra.
Men det är ändå någonting som är väldigt uppskattat om vi skulle få ut inom en viss tid.
Man kan ändå tolka in lite grann när folk säger det på ett snällt sätt,
eller på ett väldigt diplomatiskt sätt kanske snarare.
Men egentligen menar jag så här, det borde verkligen komma ut då.
Ja, sen har ju alla sagt hela tiden från start,
alla involverade i projektet att det här kommer vi inte klara den första snäva deadline,
vilket vi inte gjorde, för att det var inte ett realistiskt tidsspann.
Men nu är vi nära på att vi känner att vi borde klara av det här liksom.
Men det är ingen som pressar, det är ingen som säger det, men man känner ju personligen att det är ju pengar involverat och det är ju bolag involverat.
Det är ju en stress som är svår att stänga av, tycker jag.
Ja, det kan jag förstå. Alltså så här, om jag tittar på ett gammalt projekt som inte var samma kund som jag sitter på nu.
Och då började jag, alltså innan jag slutade, så började jag på ett projekt som var så här, okej vi siktar på att det här ska vara klart i maj, typ.
Och det här kanske var i september eller något. Och då var det så här, ja men vi behöver verkligen få ut det här så att vi kan liksom köra det.
Det var alltså två år sedan. Jag tror att det går live i höst.
Sen har det liksom, det har legat live, alltså sida vid sida så att säga, med den nuvarande lösningen eller den nuvarande webben.
Så att det har ju fortfarande liksom, de har inte gjort, det blir inte en big bang release på samma sätt, utan det har ju fortfarande testats av riktiga användare och massa såna här grejer.
Men det var fortfarande så här väldigt optimistisk, liksom tidsplanering på första deadlinen, som verkligen kommenterade som att okej, vi har deadline här.
Och alla vi bara "det kommer inte gå".
Bara "ja, ja, vi jobbar väl mot den här deadlineen då".
Och sen blir det "ja, vi skjuter upp den".
Ja, det är en ganska klassisk sak, men där vill man ju inte heller hamna riktigt.
Nej, det känns som att då tappar ju deadlineen sin mening,
eller sitt värde, eller hur man ska kommunicera kring det.
Men alltså så här, då spelar det ingen roll längre.
Och visst, då får man helt plötsligt en horisont av möjlighet att skapa bra tekniska lösningar, men det blir också ett trampavatten.
Ja, det känns som att det är en svår mellanväg mellan att antingen då, okej, vi släpper det när det är klart, eller att okej, vi släpper det här oavsett typ.
Eller vi måste ha klarat då.
Det känns som att det är svårt att avväga vilket är den bästa vägen.
Behöver man någon medelväg däremellan där man säger att vi släpper det här om det är okej.
Och då är det såhär, vad är okej?
Det blir en väldigt svår grej, alltså just,
men det här, vi vill jobba agilt i många företag, man pratar mycket om det,
vi är en agil livstid eller vad vi ska kalla det.
Då ska man ju kunna iterera på saker.
Men alla är väldigt dåliga på att iterera på saker.
Sen så finns det såklart implikationer att såhär SEO, du vill inte tappa det här, du vill inte få ut den här grejen,
du vill inte ha redirect som blir permanenta i folks browsers och så vidare och så vidare.
Så självklart så finns det ju problem, men vi är också ganska dåliga på att våga trycka ut saker överlag.
Ja, jag tycker det är ganska intressant. Det jag sitter och jobbar med nu, då bygger vi egentligen om hela Frontend-plattformen från grunden.
Och det började ju innan jag började. Men där kör vi verkligen parallellt i det att vi kör båda sidorna parallellt med varandra.
Och sen så redirektar vi, alltså vi pekar om en URL bara, alltså en sida i taget.
Så att säga om vi har hem kanske och profil, typ som är de två sidorna, då kanske hem går på den gamla sidan.
Och sen har vi byggt om profil och så pekar vi om bara den sidan.
Så att när man surfar runt, då kan det vara att du byter mellan de här två olika plattformarna, hyfsat sömlöst.
Och jag tycker det är en så jäkla bra lösning.
För att man släpper så mycket press på att göra någon big bang-grej.
Du kan bygga en bit i taget, du kan testa en bit i taget,
du kan rulla ut den till användarna en gång i taget,
de kan liksom få komma med feedback på den biten man faktiskt jobbar på.
Och jag tycker det är så sjukt, sjukt bra.
Och det är också väldigt, väldigt bra gjort på det jag sitter nu.
Så jag tycker det är ett väldigt rätt sätt att göra det på.
Ja, så där har jag också sett det då.
Det är ofta en väldigt, väldigt behaglig resa, liksom.
Just som när du säger, ja men då är vi tillbaka i den här,
du kan iterera på det, du kan släppa en sak,
Du kan testa den, du kan få feedback på den och så kan du göra den bättre liksom.
Mm.
Men det är också svårt, eller ja, nu, alltså det finns ju ett befintligt projekt ute så,
men det är ju två väldigt separata saker, vi ska byta CMS och det är så här,
så att då kommer man väl snarare redirekta det per marknad liksom.
Ja, nämen exakt, ja men det kan jag förstå.
Ja, för i vårt fall, vi har ju ett, det är ett API, det är i stort sett samma API vi använder,
bara att, jag vet inte hur man förklarar det, men alltså
det har lagts på ett GraphQL-lager
ovanpå API som den nya plattformen går mot.
Och det är liksom skillnaden egentligen.
Men sen, alltså all domänlogik och sånt är liksom oförändrad i backen den.
Vilket gör det väldigt enkelt, särskilt när det är liksom två spas som man,
alltså single page applications som man ändrar.
Ja.
Spas.
Spas låter ju så hemskt jag inte vet,
Vi kanske säger hela ordet istället.
Jag har jobbat mot hård deadline också,
som var så här, det här datumet är det datumet som finns,
annars så är det kört.
Mer baserat på att det är så vår kalender ser ut i världen
än ett företagens deadline.
Det var under ett kortare spann,
men det var super, super, super stressigt.
Det har ändå någon typ av annan charm, tycker jag.
För att det var så här, jag fick direktiv så här,
"Okej, men hur ska jag bygga det här?"
De bara, "Bygg det hur fan du vill, så länge du får ut det."
Jag var så här, "Nice!"
Så att, inte för att jag gillar att bygga hemska saker
och självklart vill jag bygga rimliga saker,
men det finns ändå en så här charm i att bara sätta sig ner och bara köra.
Mm.
Men det klarar man ju inte av under så lång tid.
Nej, exakt. Du ska ju inte kanske ha så mycket tester under den här perioden.
Nej.
Ja.
Eller var det liksom? Fan, tester. Det var bara TDD.
Ja, kul att vara lära på TDD.
Nej, inget TDD. Men jag tror kanske jag då
drog in något snö. Då körde vi snapshot-tester.
Det går ju ganska fort.
Ja, det gör det.
Nej, men så det var ju bara att köra.
Men det är väl lite som den här fly,
fight,
freeze-grejen i naturen.
stresspåslag klarade vi i kortare perioder, men de är inte gjorda för att gå över lång tid.
Så det var ändå så här, och det är inte jämförbart för det är fortfarande lång tid, vi snackar några veckor,
men några veckor är större skillnad än några månader som vi befinner oss i nu, liksom.
Mycket mer sliten nu.
Ja, men jag förstår exakt vad du menar när du säger skärmen i det.
För att jag tänker mycket samma, när man, alltså jag har ju suttit mycket mer med förvaltning
liksom av massa applikationer ett par år.
Och det fanns någonting så jävla härligt i när någonting gick fel ordentligt.
Alltså när produktionen gick ner och det var totalt kaos.
Och man bara så här, alltså det suger ju när det händer.
Det är ingenting man satsar på eller är ute efter.
Men när det väl händer, det mode man går in i,
när man bara så här, okej hörni nu ska vi tillsammans, vi ska jobba på att lösa det här,
hur gör vi, vad tittar du på, vad tittar jag på?
Alltså det är någonting med det där som är så jävla härligt.
Ja, men det är ju, alltså jäklar var det ändå tar lite träning.
Att vara i kaos?
Ja, det håller jag helt och märkligt med om.
Mitt första projekt som jag satt i som konsult, direkt efter universitetet,
var en sjukt bra miljö för mig att lära mig sådana grejer.
Vi var ett stort team, det var bara konsulter från samma konsultbolag.
Och det var väldigt många som var seniora som hade stenkoll på alla system.
Så när någonting gick fel, då fick man vara med, men man hade inget ansvar själv.
Och det gjorde ju att man, alltså jag lärde mig så extremt mycket.
Alltså så här, nog, jag jobbade med kundservice innan, vilket gett mig extremt mycket stress, tålighet och grejer.
Vilket är också en sån här grej som jag tror lär mig väldigt mycket att hantera sådana situationer.
Men just att liksom bara få vara med om man, jag har inget annat att svara på här.
De löser det här, men jag kan titta på och lära mig saker.
Det var jävligt värt.
Ja, alltså jag vet inte, det tog ett tag för mig att börja hantera de situationer.
För mitt jobb jag hade förr i tiden handlade om säkerhet och sådana saker.
Så om det hände någonting, låt säga att det gick ett larm eller något,
då blev första reaktionen att kroppen fyllde på med adrenalin och körde igång.
Nu ska vi lösa det här, vi ska följa de här protokollen, vi ska göra det här, det här, det här.
Jag hamnade lite i samma mood när någonting hände nu, men jag är lite för hetsig.
Så det tog ett tag att lära om att man kan backa här.
Det är inte ett skarpt läge här.
Du kan rulla tillbaka saker.
Det borde vara din första instinkt att rulla tillbaka det och undersöka det sen.
Ja, precis.
Det har jag märkt för många är en ganska svår sak att komma till.
Det är de erfarna som ofta brukar rulla tillbaka.
Medan alla säger "Vad ska vi göra där det trösigt?"
Men rulla tillbaka och så tittar vi på det.
I lugn och ro.
Jag tror att i sådana situationer så är jag nog ganska så här "äh".
Det låter ju också hemskt, det låter alltid så mycket hemskt.
Varje gång vi pratar om att jag är mycket "äh"-människa så låter det som att jag är en oerhört kass konsult i det här fallet.
Men liksom att jag är mer så här "äh" i kontexten att det är lugnt.
Det är inte hela världen som håller på att gå under.
Jag jobbar inte med sjukhussystem, det är ett dåligt annat grej. Jag sitter inte och bygger system till flygplan.
Alltså, hela världen går inte under för att det system går ner.
Och den känslan kan ju lätt komma upp av så här folk, alltså väldigt...
När det kommer in helt nyäxade som kommer in och bara så här "Ja, vad ska jag göra? Någonting har gått sönder, jag vet inte vad jag ska ta vägen."
Och allt det är som du säger, man fryser nästan liksom.
Jag har försökt väldigt mycket att vara så här, nej, ta det lugnt, vi bara tittar på vad som är fel, vi behöver inte stressa, det är ingen liksom så här, ta det lugnt.
Folk stressar ju fast man säger ta det lugnt. Folk kanske stressar ännu mer om man säger stressa inte.
Men liksom bara säga så här, ta det lugnt, det är ingen fara, vi kollar på det.
Och liksom den approachen är ju bättre. Men det är fortfarande kul när det händer för att man liksom, jag tycker mycket att man ser liksom folk som går ihop som ett team
och liksom man så här går igenom någonting tillsammans.
Det är liksom en liten traumatisk upplevelse fast väldigt otraumatisk då.
Vilket jag tycker bygger något liksom.
Ja, det beror ju också på vilka som finns i teamet för att om det finns den här väldigt intensiva personen
som vägrar backa eller vägrar släppa och inte har koll och inte slutar prata då blir det intens alltså.
Ja, det kan jag tänka mig. Jag har haft väldigt, väldigt tur med alla team jag jobbat med, vill jag påstå.
För jag har liksom aldrig varit, att jag känner att det här teamet suger.
Det har liksom aldrig hänt. Eller visst att det kan finnas personer man inte kommer mer överens med än andra.
Men överlag så har det alltid varit så här att i sådana här situationer särskilt att alla bara, okej nu försöker vi lösa det här tillsammans.
Ja, men jag tror inte det handlar om att människan suger eller någonting.
Det handlar ju om stress på stad, liksom.
Jo, absolut.
Och hur människor reagerar på det och hanterar det.
Som du säger, du har ju jobbat i kundtjänst.
Du kanske har haft en enorm stressträning i livet, liksom.
Att folk är arga och skrikiga och uppstressade.
Och det har ju inte alla gjort, liksom.
Ja, men jag tror att det är någonting jag brukar säga ofta,
att jag tycker att alla borde jobba serviceyrke någon gång i livet.
För att jag lärde mig så jävla mycket.
Alltså, jag jobbade i kundservice i två och ett halvt år, typ.
Och det var så sjukt värt. Man tjänar kast.
Jag skulle kanske inte ha jobbat i två och ett halvt år egentligen om jag valde det.
Men, alltså bara att hantera människor och situationer och inte bli stressad och
bara veta att man kan ta det lite lugnt.
Typ, folk ringer in och skriker på en och man kan säga
"Kan du vänta lite grann i två minuter?"
Och sen kan man lugna ner sig själv.
Och sen kan man komma tillbaka, ja, nu har jag kollat upp den här grejen som tog tio sekunder att kolla upp.
Återigen, det låter som att en kass kundservicemedarbetare också.
Nej, Gud, det där förstår jag fullt.
Alltså, jag var, när jag jobbade på ett kundservicesystem, då fick jag ju åka upp och mer lyssna.
Och jag förstår, alltså, mäktaren är imponerad av många som jobbar med det, liksom.
för att det var vissa samtal som var så här, jag vet inte,
jag vet inte hur eller vad, hur löser en människa det här? Hur orkar en människa med det här?
Ja, så folk är ju fan idioter.
Alltså jag har noll respekt för folk som ringer in till kundservice och skriker och är arga.
Man kan vara arg för att man kan bli frustrerad och man kan ha varit i kontakt med kundservice massa gånger och det kan ju vara en riktigt kass kundservice.
Så det kan jag förstå. Men liksom att skrika eller liksom bara att vara otrevlig, nej jag kommer, noll respekt för sådana.
Nej, absolut inte. Men däremot så har jag ringt kundservice och försökte förklara när jag skulle koppla in lite saker.
De förklarade för mig hur jag skulle koppla in en Netflix-kabel.
Då skrek du "Jävla idiot, jag jobbar med JT" och sen la du på.
"Ni förstår ingenting!" Ja, precis. Visst frustration infann sig.
Det förstår jag, men där har jag också varit när jag har rint kundservice.
Men jag försöker alltid tänka på personen på andra sidan och inte vara otrevlig.
Det är det enda viktiga.
Ja, så tänker jag också även när det är säljare.
Jag brukar inte skrika på dem, jag säger såhär "Nej, jag är inte intresserad"
eller så lyssnar jag och säger "Jag är inte intresserad".
Och här har jag bara jobbat som säljare i tre dagar,
och det var mina värsta tre dagar i livet,
och jag var sån telefonförsäljare.
Men det är också människor som bara försöker göra sitt jobb.
Så jag förstår inte när det blir en sport att vara så elak som möjligt mot telefonförsäljare.
Det har jag aldrig hört.
Nej, jag gjorde det i sex månader.
Telefonförsäljare.
Sen blev jag uppsagd för att jag var så kass.
Nej.
Eller inte förlängd provanställning, men det är samma sak.
Ja, jag fick någon så här man som ville ta med mig på kryssning.
Han hade egen byrån.
Jag säljer mycket till.
Ja, fy fan.
Ja, fy fan. Som sagt, människor suger överlag.
Ja, och nu jobbar vi med IT istället.
Exakt. Det gör ju bra.
Jag undviker människor, jag jobbar bara med data.
Ja, för det är ju precis så vårt yrke är. Bara data.
Exakt. Vi kanske slutar på den här positiva noten att människor suger.
Ja, det är mer depp än pepp idag.
Ja, mycket depp än pepp idag.
Jag tänker att vi rullar av.
Det har svårat ut, vi kan inte prata längre.
Det här är det mest energifulla avslutet vi har spelat in någonsin tror jag.
Vi ber om ursäkt för det i efterväg.
Om ni har lyssnat hit så kan ni stänga av nu så slipper ni resten.
Okej, vi säger så. Jag orkar inte ens dra outro.
-Nej, vi vet. Twitter och grejer. -Ja, Twitter-reception på iTunes.
-Hej då! -Hej då!
[Outromusik]
