41. En fysisk påverkan på hjärnan
lyssna!
I dagens avsnitt snackar vi om de sex senaste månaderna i Therése liv, att vara sjukskriven med utmattning, stressen under sjukskrivningen, att (inte) bli ifrågasatt, hur “gå in i väggen” är en halvdan metafor samt att komma tillbaka men inte jobba 100%.
Om du gillar podden blir vi väldigt glada för en liten recension i iTunes eller en prenumeration på Spotify. Följ oss och säg hej på @asdfpodden på Instagram eller Twitter (Anton, Therése) <3
Länkar
Lycka till med resten av livet - varför helt okej är bra nog We can’t do it
Avsnittets skämt:
Varför är det så bra att ha våtdräkt när en googlar?
Man är redo att surfa.
Skrapa här!!
Transkribering
Transkriberingen är gjord av nån "AI-grej". Du kan förbättra den genom
att
klicka precis här :)
Varför är det så bra att ha våtträkt när man googlar?
Ehm, jag vet inte.
Man är redo att surfa.
Ja, det var bra.
Det var verkligen inte bra.
Jo, det här var kanonskämt.
Jo, jag tyckte det.
Du hade ändå sänkt förväntningarna innan vi började spela in här så att det var typ det sämsta skämtet du har dragit.
Nej, men att jag är inne på nödskämt, alla skämt är nödskämt. Jag måste sluta säga så här, jag vet att alla skämt är dåliga. Det är lite det som är grejen.
Ja, exakt. Jag uppskattar dem väldigt mycket ändå.
- Ja, med det sagt välkommen till ett nytt avsnitt av ASTF.
Idag tänkte väl vi att prata mer om...
Man kanske har märkt någon gång, eller det är fan svårt att märka.
Jag har tänkt på det någon gång när vi har poddat att du har sagt att du inte har kodat på väldigt länge.
Eller det var ju så länge sedan jag planerade något.
Det var liksom, du har indikerat att du inte har jobbat egentligen.
- Ja.
- Och det har ju berott på att du har varit sjukskriven i fyra månader, sex månader?
- Ja men hundra procent sjukskriven i fyra månader, skulle jag vilja säga.
Och sen så går på procent liksom, så jag är väl inne på sex månader.
Men jag jobbar 50% nu.
Just det, precis. Så du har börjat komma tillbaka för två månader sedan då ungefär
och väl rampade upp lite grann.
Vi tänkte väl egentligen idag så att vi kan prata lite om hur du har känt under den tiden.
Eller så här, det är så jävla svårt att prata för att min känsla utan att ha varit sjukskriven
är ju att det fortfarande är extremt individuellt.
vilket gör att man, alltså det kanske är svårt att generalisera en persons upplevelser på andra.
Men vår uppfattning är väl att det är ändå ganska viktigt att kunna prata om det för att det är brytat tabut
och man ska liksom inte behöva skämmas för att man blir sjukskriven egentligen.
- Nej men typ så. Och då kan man väl börja med att säga också att det är inte så att jag har brutit ett ben liksom.
Det är inga fysiska problem som gjort att jag blev sjukskrivna, utan jag har varit utmattad.
Så det är mentalt.
Och det har varit lite av en resa.
Det är det väl fortfarande.
För det har verkligen varit så att min hjärna la av.
Jag vet att det finns en del dokumentärer och böcker.
Jag nämnde det en gång för länge sedan, men Isabelle Boltenstern har skrivit en bok och det har gått.
Fanna har gjort dokumentär på SVT just om utbrändhet och sådana saker.
Där har man faktiskt pratat om att hjärnan när den blir utmattad, där har man kunnat se att den får stroke-liknande skador.
skador, inte i så enorm utsträckning, men man kan se att det faktiskt är en fysisk påverkan på hjärnan.
Det är kanske ganska svårt utifrån att ens greppa det, och jag har haft väldigt svårt att greppa det också,
men det som faktiskt har hänt är att jag har verkligen haft nedsatt kapacitet. Min hjärna har inte funkat i vissa fall.
- Ja, jag tycker det är en väldigt viktig poäng. Men jag tänkte om vi börjar liksom från början eller vad man ska säga. Är det här första gången du är sjukskriven?
Nej, det är inte första gången jag är sjukskriven.
Men det första gången är jag sjukskriven på grund av
hjärnan har lagt av, eller vad man ska säga.
Förut har jag varit sjukskriven på grund av
problematik kring att jag inte fick prestera.
Så att det inte fanns någonting att göra
drev mig till utmattning.
Nästan, men inte på samma sätt, utan det var bara så att jag tror att
utifrån så fanns det krav och det fanns ingen möjlighet för mig att uppfylla dem
och då så gick det snett.
Och sen så har jag även varit sjukskriven för att arbetsmiljön var
för tung i avseendet, liksom
det var ojämställt, det fanns
alltså efteråt kan jag se det, att det fanns liksom problematik som jag kämpade emot varje dag
och var extremt ensam i det
Och det höll inte.
Men det här är nog första gången som jag verkligen har känt att det är...
Att det inte har...
Att hjärnan inte har funkat.
- Ja, så om man tänker på perioden innan du faktiskt blev sjukskriven...
Jag vet inte om det är både lätt och svårt att titta tillbaka eller ha någon typ av objektiv bild på sitt eget liv och känslor och liv.
Men hur liksom, vad var det som ledde fram till att du faktiskt landade i en sjukskrivning i slutet?
Alltså man tänker liksom, vi behöver inte gå in på detaljer, jag gjorde det här på jobbet och det var där som jag gjorde det.
Men jag tänker liksom bara hur känslorna var eller hur du upplevde det liksom.
Jag vet inte riktigt. Dels är det mycket som ett stort svart hål. Jag har inget minne från tiden innan. Antagligen körde jag på för hårt.
Alltså en ganska klassisk grej. Jobbar jättemånga timmar, har massa bollar i luften samtidigt, tycker på något sätt att jag är oövervinnelig och att jag löser allting.
Men jag egentligen ligger uppe i en stressnivå som samtidigt äter upp mig. Så jag har väldigt dåligt minne.
Jag vet att jag bara körde på och kände mig väldigt trött under en lång period.
Jag kände väl ofta när jag skulle ta tag i någonting att det kändes oövervinneligt, men jag gjorde det ändå.
Och sen så en dag så bara gick det inte mer.
En dag så var det bara stopp, liksom.
Och då tog jag en kort vila, och sen så körde jag på igen.
Och så tog det stopp nästan direkt igen, liksom.
Så att det var nog så att, hade jag kunnat fortsätta, då hade jag gjort det, liksom.
- Ja, nämen exakt.
- Jag förstår att det är...
Det känns som ett ganska vanligt symptom att man inte kommer ihåg någonting.
Är väl den bilden jag har.
- Ja, men det tror jag. Det var ju också mycket så här att jag fattade ju inte själv.
Jag tyckte ju att jag mådde bra.
Men det var ju att jag var så högt uppe i varv också.
Att jag kunde inte varva ner och jag kunde inte stänga av.
Jag kunde inte komma ner så pass att jag förstod att jag inte mådde bra.
Ja, nämen precis.
Nej, det är ju...
Det var så svårt. Jag tror att...
Jag känner väl kanske inte att jag har varit nära
och blivit liksom
utbränd. Eller...
Jag håller på hela tiden att säga "gå in i väggen"
bara för att det är den jävla folkliga
beskrivningen av det.
Men det känns som att det också är en ganska
dålig beskrivning.
- Alltså, det är ju som att gå in i en vägg.
Eller för mig var det det, liksom.
Jag ska inte prata generaliserat, men för mig var det verkligen så att det bara gick inte med.
Jag tänker också, jag förstår att, min bild av att jag tycker att det är ett dåligt uttryck är ju att
att gå in i en vägg är en sak som händer väldigt plötsligt, men egentligen så är det kanske allting som bygger upp till väggen.
Alltså det är promenaden fram till väggen som är det stora problemet.
Och det är faktiskt sant.
För om det hade gått att stoppa på vägen så hade man aldrig nått fram till vägen.
Och det är väl det som man bör göra egentligen.
Ja, exakt.
Jag tänker att, för min del, jag tror inte att jag har varit nära att bli utbränd eller utmattad någon gång.
Inte så att jag har varit verkligen nära, men jag har haft perioder där man har känt att nu är det en väldigt stressig period.
Eller jag har tagit på mig för mycket att göra.
Men jag tror också att det som för min del, och som jag verkligen identifierade mig själv med när jag såg någon på Twitter som skrev det, tror jag
Var att de kände att de närmade sig den här väggen som mest när de inte hade kontroll över sin egen situation
Att det var det som gjorde det absolut värst
Att du känner att "oj, nu händer det så mycket saker som jag inte har kontroll över"
eller jag har liksom inte makten att förändra vad som händer.
Sen för min del kanske inte det handlar just om att det är någon som bestämmer över mig vad jag ska göra
utan det är mer typ att jag har tagit på mig en massa ansvar med flit och känner att
"jag kan inte tacka nej till det här nu, jag kan inte avsluta det fast jag har påbörjat det" och så vidare.
Och att det är de situationerna som gör att jag känner att
"ja, nu känner jag att det är lite för mycket".
Ja, för det pratas ju väldigt mycket om det här med att kunna säga nej till saker.
Och att det måste personen träna på.
Men det är jätte, jättesvårt.
Jag menar, som du beskriver har jag tagit på mig att göra vissa saker, om jag bara säger nej till det.
Då känns det ju dåligt på ett annat sätt, liksom.
Det känns lite sämre kanske i magtrakten någonstans.
Men det skulle egentligen gynna mig personligen, liksom.
Så det, när man är, ja, hur gör man den avvägningen liksom?
- Ja exakt, det känns ju verkligen som att det är extremt svårt att liksom bara själv känna att "oj nu ska jag ta ett steg tillbaka"
om man liksom inte lär sig den hårda vägen typ.
Men sen då när du väl blev sjukskriven, då var det liksom, för det känns ju som att då var det direkt då att du kände att nu kommer jag vara sjukskriven ett tag
eller var det mer typ, ah, jag tar, för du pratade lite grann om att du hade tagit kortare liksom powers och sen kört igen och sen hade det inte gått längre.
Ja, jag var jättestressad. Jag var jättestressad över att jag var sjuk. Jag var jättestressad över att jag inte skulle bli frisk.
Jag var också jättestressad över att de skulle säga att jag skulle gå tillbaka till jobbet direkt, för att så fort jag tänkte på det så bröt jag mer eller mindre ihop.
för att jag kunde inte hantera det. Samtidigt kände jag att jag var stressad över att jag kostade pengar och att jag inte drog in pengar. Jag var stressad från alla håll som det går att vara stressad.
Det fanns ingen tydlighet någonstans.
- Nej, jag kan tänka mig det. Men känner du, för som sagt, nu har jag varit sjukskriven i fyra månader.
Fanns det liksom en punkt under de här fyra månaderna när du bara, "ja, nu har det släppt lite grann"
eller är det mer typ att du är bättre på att hantera det eller liksom någonting helt annat?
Eller liksom kände du, fanns det liksom någon tid när du bara insåg att, jag är inne på att acceptera att du var sjuk liksom.
Du var sjuk liksom, alltså den stressen släppte?
Nej, jag vet inte. Det var ju ingenting som sa "pop" som ett lock för örat när man landar med ett flyg.
Men det fanns väl någon period där i mitten av det då jag insåg att "Jaha, jag mår inte bra".
Jag är inte helt uppe i varv längre, utan nu har jag gått så pass lång tid så att jag kommit ner i varv.
Och det är ganska tydligt för mig att jag inte mår bra.
För att innan jag kom till den insikten, då fanns det mera bevis för att jag inte mådde bra.
Alltså att jag stod och pratade med personer som jag trodde var andra personer.
Att jag inte hade nått minne.
Att jag vid några tillfällen liksom tuppade av mitt i konversationer.
Det var ganska tydliga bevis för att det är någonting som inte står rätt till.
Men jag fattade det fortfarande inte. Så det kom ju en punkt där jag var så här
"Aha, ja ja okej jag mår inte bra."
Det är det ni säger.
Och då blev det...
Jag kände mig lite lugnare.
Jag har fortfarande kvar den här stressen, liksom.
Men det blir ganska tydligt för mig, för jag hade gått ganska lång tid och haft hjärtklappning.
Och den försvann ju här nu, liksom.
Och jag kunde se när den kom.
Jag kunde aktivt märka att jag fick hjärtklappning.
Det kan jag göra nu med.
Jag kunde aktivt märka att jag drömmer massa mardrömmar på nätterna nu.
Och det har jag inte gjort på tre veckor, men nu gjorde jag den här natten.
Vad hände då?
Att jag kunde tydligare se varningstecknen som jag ignorerade innan.
- Ja, jag förstår.
Och en annan sak som jag tänkte på och funderade på är
Liksom nu när du har varit sjukskriven, för jag har ju en bild av att folk liksom
Ser det man eller en person som är sjukskriven gör utåt.
Alltså till exempel att du har poddat under tiden eller att man kanske går på någon fest eller man
liksom deltar i något sociala sammanhang och liksom sådana saker.
Att
det finns liksom en känsla, eller jag tror att jag skulle i alla fall ha känslan av att folk runt omkring en
skulle ifrågasätta en sjukskrivning.
Förstår du vad jag menar, eller är det något du känner igen?
- Nej, men jag förstår absolut vad du menar.
Också i den här saken när det inte...
Alltså om jag till exempel...
Jag har haft vissa problem med det också, men om jag till exempel träffar en person
och har en vanlig rak konversation med den
och det finns inga tecken på att jag är sjuk, bara en sådan sak kanske är så här
"Ja, men varför jobbar inte du?"
Så absolut, de bitarna.
Men sen blir det väl snarare vad man får fokusera på.
För det fick jag också berätta tyvärr med att
du måste återhämta dig.
Och återhämtning handlar inte bara om att vila.
Återhämtning sker också genom aktiviteter som du
känner återhämtar dig och fyller på batteriet.
Det finns ju en konstig grej för när man är sjuk fysiskt,
förkyld eller någonting.
Det du gör då, det är ju att ligga hemma.
Så man är van vid det.
Det var snarare konstigt om du såg någon som var sjukskriven och sen ändå var ute.
Då var det liksom tabu för då fejkade den.
Men det här är ju annorlunda.
Och det är väl därför det är så viktigt att öppna upp och prata om det.
För att tillfrisknandet från det här ser ju inte likadant ut.
Det kan gå mycket, mycket värre att bara vara instängd och inte träffa någon eller göra någonting.
Det kan påverka mycket mer negativt än att faktiskt göra det.
Sen är det ju beroende på, vissa orkar ju helt enkelt inte.
Jag är väl ändå privilegierad som har orkat göra saker också.
Jag vet inte om jag svarat på frågan här.
Jag vet inte om jag har svarat på några frågor jag har ställt.
Men ja, det är jobbigt ibland, åt viss del.
Men jag tycker också att så många i min omgivning har varit så extremt förstående och snälla.
Även om de inte har förstått så har de ändå varit så här accepterande.
Och jag har inte fått någon skuld kastad på mig för den.
Sen så finns det ju de som inte vågar prata om det.
Och det förstår jag, det behöver man inte göra.
Eller som man märker är nyfikna men inte vill göra mig eller gå på min integritet eller vad man ska kalla det.
Jag är mer så här, jag pratar gärna om det för att jag vill att vi ska förstå att det här är extremt vanligt i samhället och någonting som vi måste hantera och i vår bransch också.
Ja verkligen, nu tror jag inte att det är anledning för dig men jag tror också att pandemin och den sociala distanseringen och isoleringen har ju kanske inte orsakat så många sjukskrivna rakt upp och ner men ändå hjälpt dem på traven.
men gjort att fler har blivit sjukskrivna tidigare om inte annat.
Kanske folk som har legat på gränsen.
Sen finns det säkert folk som har blivit helt isolerade som kanske också blivit sjukskrivna bara på grund av pandemin.
Men jag tror att man pratar väldigt mycket om den mentala ohälsan under pandemin
och jag tror ändå att den har gjort att sjukskrivningarna har gått upp väldigt mycket också.
- Ja, det finns en statistik på samhällsnivå att det har gjorts.
- Jag tycker det är superintressant att höra och jag förstår ju, jag är ju också så här,
dig känner jag ju så pass bra att jag har inga problem att prata med dig eller ställa frågor till dig om det
för jag vet ju vart jag har dig och skulle du säga nej jag vill inte prata om det så är det inga konstigheter.
Men om det är någon som man är bekant med eller halvkompis med, så är det ju ändå trots allt ett känsligt ämne idag.
Vilket gör att det är lite svårt att ställa frågan.
Men jag tror ju kanske att samhället i stort tjänar mer på att folk ställer frågan lite oftare och kanske får ett "Nej, jag vill inte prata om det" som svar än att man bara undviker att prata om det.
Ja, absolut.
Sen så tycker jag att det är kul att...
Eller kul är det inte, men det är intressant för att när jag väl har hamnat i den här situationen och kanske pratat med människor om det, så blir det ganska tydligt för mig hur vanligt det ändå är.
För då ploppar det upp någon som säger "Ja, det hände mig för några år sedan" eller "Ja, det här har min partner åkat ut för" eller "Ja, det här hände min släkting".
Det är fler än vad man tror att det ska vara.
Men det blir tydligt att det finns på många håll.
För det blir lättare helt plötsligt för människor att öppna upp och prata om det
när man har det här temat, alltså erfarenheten, tillsammans.
Ja, exakt. Jag tänker att man kanske har en bild av att det är ett väldigt vanligt problem,
men man tänker inte att det har hänt i ens närhet.
Så när man väl börjar prata om det så upptäcker man att flera ens närhet har varit sjukskrivna och ba "Oj, det hade jag ingen aning om för att vi aldrig pratat om det här".
Nej, precis. Eller att de verkligen har sett det på nära håll.
Det är såklart skillnad, men det är också lite så att det är just det här med mental ohälsa eller vad man ska kalla det som ett paraplybegrepp
Det är också lite svårt för att det är ju också skilda saker ibland, att bara för att man är utmattad är man ju inte nödvändigtvis deprimerad
även om det i vissa fall kan hänga ihop.
För det är som att bara för att jag bryter en arm så betyder ju inte det att jag är förkyld automatiskt heller.
Det kan också vara svårt att göra den separationen ibland för många tror jag.
Det är inte heller alltid så tydligt.
Men för mig har den här sjukskrivningen och hur symptomen och hur trött hjärnan har varit
Det har nog varit det tydligaste för mig någonsin vad gäller att inte må bra mentalt.
För att det var tydligt att det var en isolerad sak.
Inte varför jag hamnade här, men vad som har uppstått.
Och det är väl kanske just att hjärnan påverkat fysiskt i och för sig.
Ja, exakt. Det kan ju verkligen vara ett...
Alltså, som du säger, om den är påverkad fysiskt är det verkligen ett tecken på att det är något som har hänt.
Vi har inte så mycket tid för mer. Jag tänkte...
Du har ju börjat jobba igen lite grann.
Jag tänker liksom hur det kändes för dig också som vi konsulter båda två och du är ändå tillbaka hos din kund fast inte på 100%.
Jag tänker den aspekten också att kanske som konsult vara tillbaka inte 100% men hos kund och hur du förhåller dig till att det finns ett konsultbolag och det finns en kund och det finns du i mitten.
Ja, hur förhåller jag mig till det? Dåligt kanske? Nej, jag vet inte.
Alltså det är ju också rent individuellt. Det beror ju på lite vad det var som fick en att hamna i den här sitsen.
För min del så tror jag att det var mycket saker som var runt omkring.
Att jag kunde lägga på mig extra mycket ansvar som inte nörden tycks vara tekniskt.
extra möten, att jag hade många bollar i luften samtidigt och så. Så för min del så var nog det allra bästa att jag hade möjlighet att få gå tillbaka till kund och liksom fokusera på det tekniska.
Och det, som sagt, alla har varit väldigt snälla liksom, men det är svårt den här att, kanske min arbetsmiljö är hos konsultbolag, men min vardag är hos kund liksom.
Och de har ju såklart arbetsmiljöansvar också till viss del, men det är ändå inte där det huvudansvaret för vad jag tar mig anligger.
Så det är lite svårt, lite stökigt är det ju.
Men jag har ju fått träna mig på att försöka verkligen lyssna på mig själv och mina signaler.
Och är väl just nu mycket känsligare än många.
Så att jag har fått säga stopp, kan vi ta det här långsamt, jag kan inte göra det här.
Jag behövde ta pauser och verkligen lyssna på att det var någon gång här i veckan jag fick hjärtklappning och panik.
Då var det bara att gå ifrån och ta paus. Det hade jag nog aldrig gjort förut. Jag hade nog bara kört.
Jag måste vara mycket mer lyhörd till saker som dyker upp för att det går mycket snabbare nu.
Om det väl går ut för så går det ut för en jävla hastighet.
Det finns ingen tid att bromsa.
- Hur är det att jobba 50% nu och jobbade 25% i en månad eller en och en halv?
Hur är den biten? Det måste ju vara en utmaning.
Jag tänker att även om man inte är sjukskriven eller jobbar med mindre procent av någon annan anledning
så måste det alltid vara en utmaning att hänga med vad som händer och sen kanske då ett extra lager av att du fortfarande har lite men kvar från sjukskrivningen.
- Ja, det har varit lite av en utmaning. Sen så har jag väldigt snälla kollegor som hjälper mig att sätta sig in i saker där.
En dag blir kanske inte toppen, för jag orkar inte hänga med riktigt. Eller så är de inne i ett flow och så vill jag inte störa det.
Då blir inte det toppen, det kommer en ny dag.
Dagen efter.
Vad har jag tänkt på?
Jo, men det har väl också kantats av dåligt samvete på något sätt.
För att jag kanske har kommit in, varit med i diskussioner, tyckt saker, försvunnit iväg resten av dagen.
Och sen kommer tillbaka dagen efter och säger "aha, men varför blev det så här nu då?"
Och så måste de repetera allting igen.
Så jag har ju känt mig, jag har ju verkligen känt som att jag har slöt ner arbetet snarare än att ha hjälpt till.
Så det har ju varit ganska jobbigt också.
Plus att jag har vissa gånger känt mig extremt dum för att det går fort.
För att mina kollegor kanske har varit i ett kontext där jag inte satt min fot tidigare.
Så ska jag försöka hänga med och så hänger jag inte med.
Jag har också haft stunder där jag har känt mig totalt värdelös.
Om jag får göra en liten killgissning.
Bara för att jag känner dig och en del av dina kollegor.
Så tänker jag att dina kollegor inte tycker att du har slöniga saker.
Ja, eller?
Jag bara säger det. Det är en känsla jag får när du berättar det här.
Jo, men om man kollar rent objektivt på det.
Om du har en person som du måste återberätta saker för varje morgon.
i morgon av det ni gjorde igår så tar det ju lite längre tid.
- Absolut, om vi bara pratar tid kanske. Men man måste väga det mot att du bidrar med något.
- Ja, så kommer jag in lite virrig och så pratar jag med mig själv.
- Förlåt, det var inte meningen att avbryta dig om du hade mer att fortsätta på det här.
- Nej, jag ber lite om ursäkt för det här avsnittet för jag är inte riktigt med fortfarande.
Jag vet inte vad jag har sagt här, men jag har nog inte mer att tillägga.
Mina slutord får nog bli så här...
Jag har ju alltid trott på att folk blir utbrända, att de mår dåligt.
Så det är inte grejen.
Men jag har ju någonstans också i bakut tänkt att jag klarar det, bara jag kör på.
Jag kan köra lite till. Jag fixar det här.
Det är inga problem.
Och det funkar inte alltid så.
Sen så vet jag att det är så här att man, har man som jag lite mer historia så tror man att jag är mer prone att bränna ut mig kanske.
Men där kan vi igen gå in på hur strukturellt det är.
Det kan gå fortare än vad man tror.
Och det här pratas om överallt men det är så himla viktigt att ta hand om sig.
Och jobbet är inte allt. Jag vet att jag sagt det många gånger.
Och jag vet att jag själv trillar dit på det för att jag vill prestera.
Jag vill visa mig värdefull, jag vill, jag vet inte, prestige.
Vad det nu må vara som är drivkraften.
Men jobbet är inte allt.
- Nej, och jag har inte så mycket mer att tillägga.
Jag tycker det är ett perfekt ställe att vi rundar av för idag.
Vill man oss, alltså ni, alla som har lyssnat kan det här,
Kan ni det här vill ni om man då så finns vi på Twitter. Länkar i beskrivningen.
Ni kan ju också... Det är lite intressant för nu kan ni förstå att vi kanske har bett er att inte skicka all er arga feedback till Therese.
Så nu när du är tillbaka, då kan ni skicka all arg feedback till Therese istället.
- Vad toppen!
- Nej, jag skämtar bara såklart.
Om man vill oss något så finns vi där. Vi säger så och så hörs vi igen om två veckor.
- Det gör vi.
Hej då!
[Outromusik]
