14. Alla vägar leder till ångest
lyssna!
Anton inleder avsnittet med kanske det bästa skämtet hittills innan vi går in på dagens ämne, att hålla presentationer. Therése har hållit en digital inspirationsföreläsning om React och delar med sig av den erfarenheten. Dessutom hinner vi beta igenom rädslan för att ha fel, personen i publiken som man hatar, motivationer, lightningtalks och memefyllda slides.
Om du gillar podden blir vi väldigt glada för en liten recension i iTunes eller en prenumeration på Spotify. Följ oss och säg hej på @asdfpodden på Instagram eller Twitter (Anton, Therése) <3
Avsnittets skämt:
Vilken autentiseringsmetod använder sig Tinder av?
Singel sign-on.
Skrapa här!!
Transkribering
Transkriberingen är gjord av nån "AI-grej". Du kan förbättra den genom
att
klicka precis här :)
Jag har ett skämt för er.
Vilken autentiseringsmetod använder sig Tinder av?
Single sign-on.
Den är så jävla bra ju!
Är det bästa skämtet vi har tagit på den?
Nej.
Det känns alltid som att när jag drar skämt, då är det jag som sitter och skrattar.
När du drar skämt, då är det också jag som sitter och skrattar.
(skratt)
Sen skrattar jag lite åt att du skrattar.
(skratt)
Ja, det är vår, det är den dynamiken vi har.
Jag tyckte det där var kanonskämt.
Absolut, hej och välkomna allihopa till kanonskämspodden ASD.
Tyckte ni också att det där var ett kanonskämt? Hör av er till mig så jag får lite, liksom,
mitt självförtroende stiger. Kanske vågade du ha ett till skämt?
Men du har snott det, eller?
Jag skrev om mig någonting annat.
Det var inte skrivet som ett skämt från början.
Och sen så skrev jag om det som ett skämt.
Men det var någon som typ skrev någonting om att
single och Tinder, bla bla.
- Ja, men det är godkänt. - Ja, jag tycker det.
Jag knäckte om att det var ett skämt i början av podden.
- Det är också sjukt att vi lägger så lång tid på att hantera
de här skämten efteråt när vi har drögt dem.
- Ja, men det ska vara bra content.
Jo, jag tänkte på, nu idag när vi spelade in det här, var det en tisdag.
Det var typ en och en halv vecka sedan, det skulle vara NordicJS.
Mm, ja just det.
Jävla trist alltså.
Ja, det har jag inte ens tänkt på.
Jag hade kvar den i kalendern.
Ja, den länsade jag nog när de ställde in.
Det var riktigt sorg när man kom till dagen och bara, ah nu skulle vi ha haft två dagar på Nordic IS.
Och på tal om konferenser, jävla fin segway.
Du höll en presentation i fredags.
Förra fredagen.
Ja, var det så länge sedan?
Mm.
Ja, det kanske det var. Okej.
Vill du berätta?
Om jag vill berätta?
Nej, men en gammal kollega till mig frågade om jag ville komma in och hålla en liten föreläsning på en frontend-utbildning.
De kör ett accelererat utbildningsprogram där de tar in folk från branschen att hålla lite inspirationsföreläsningar,
typ fredagar, lunch, något sånt.
Då frågade hon om jag ville prata om React och att vara IT-konsult.
Då sa jag ja, trots bättre vetande.
Jag var med när du fick den frågan, eller inte med, men jag var digitalt med.
Det var ju inte ett övertygat ja.
Nej, nej.
Vad tycker du om att prata inför folk och hålla presentationer?
Det är en komplex fråga skulle jag säga.
Prata inför folk är väl inte det stora problemet.
Prata teknik inför folk är väl det stora problemet.
att jag har väldigt dåligt tekniskt självförtroende och känner hela tiden att
varför skulle någon jävel vilja lyssna på mig? Jag är ju en medelmåtta på det här.
Så så är det väl. Och sen här tror jag det var mycket att
okej men här finns i alla fall en basnivå.
För att när jag höll ett snack på en konferens, det var väldigt oklart vilken nivå alla är på.
Alla är på helt olika nivåer.
och här var det ju ändå, de är i en utbildning ganska nya på området,
så det finns någon typ av samlad utgångspunkt.
Men sen så började det ju stressa jättemycket för att det inte skulle vara inspirerande
eller att det skulle vara för låg nivå eller för hög nivå
och sen så snurrade det upp mig i brutal ångest i alla fall.
Så jag menar, alla vägar leder till ångest, tydligen.
Jag tror att vi pratade om det här i första avsnitt också,
men första gången vi träffades, utan att veta om det egentligen,
var ju när du höll ditt första konferenssnack.
Och ditt enda konferenssnack, kanske man ska säga också.
Ja, det gjorde jag.
För när vi pratade om det här sen vi faktiskt lärde känna varandra
så var det ju väldigt mycket så här, jag kommer aldrig göra det här igen.
Nej, precis.
Så det var ju mycket ångest.
Men jag tänker också, för jag har också hållit ett par presentationer
men bara på meetups.
En gång på plats inför folk och en gång digitalt liksom.
Hållit samma snack, vilket vi också kan återkomma till.
Men jag tycker ju bara att det är roligt.
Jag är liksom väldigt tvärtom, tror jag.
Jag tänker också att du tycker att det är roligt att hålla snacket,
men det är mer så här ångest innan och efter.
Ja, hålla snacket är ju roligt.
Alltså nu höll jag ju det här digitalt,
vilket var väldigt mycket lättare för att jag kunde typ läsa innantill
för att jag hade en skärm rakt fram för mig.
Det tycker jag ju om för att av någon outgrundlig anledning
så skriver jag ett manus ord för ord,
Det tror jag är för att jag är så rädd att få tekniken fel.
För att när jag pratar om saker brukar jag inte använda rätt ord och jag tänker och säger olika saker.
Det blir ofta fel.
Så jag tror att jag skriver ett jävligt grundligt gediget manus om exakt vilka ord jag vill använda
så att jag vet att det blir rätt.
Det är helt omöjligt att lära sig det manuset utan till, så det gick att läsa.
Men jag tror också att det du pratar om var mera, kanske inte riktigt lika mycket teknik,
utan du pratar ju om mobbprogrammering.
Ja, exakt. Jag hade ju väldigt lite teknikfokus egentligen.
Ja, och jag tror kanske att en sådan sak hade jag kanske hanterat lite bättre att prata om.
Men det är just den här tekniska ångesten tror jag, som är mitt problem.
Ja, för det är ju liksom, jag tycker också det är ganska läskigt att prata teknik.
Jag är ganska lätt att ta tag i det och bara prata teknik, jag har inga problem med det här.
För mitt tekniska självförtroende är nog ganska högt. Lite för högt ibland, förmodligen.
Men det jag också tänker är liksom att man måste försöka prata utifrån sitt eget perspektiv på något sätt,
eller sina egna erfarenheter. Det har varit mitt knep de gånger jag pratar teknik
och gör det i mer presentationssammanhang än annat.
Att man säger att "Okej, det här var ett problem vi hade och så här löste vi det"
till exempel. Sen kan det ju vara att hålla presentationer som är
"Okej, som du pratade om nu, att du pratade React och skulle förklara vad React var"
Det kan man ju inte riktigt göra från sitt perspektiv, så att säga.
Jag tycker att React är det här. Jag vet inte om det är det bästa tåget riktigt.
Men att försöka när man ska prata teknik, att de gånger man kan, att ta det från mitt perspektiv eller mina erfarenheter, så gjorde vi så här och det var det här.
Då kan det ju inte vara någon som säger "du har helt fel".
Kan och kan. Det kan såklart vara folk som gör det.
Men ingenting som de säger spelar in någon roll för dina erfarenheter så att säga.
Det är klart att man kan ta det personligt fortfarande, men man borde inte göra det.
Nej, absolut. Men du kan ju ha fel.
Ja, absolut. Men där och då i situationen, de vet ju inte all bakgrundshistoria,
de vet ju inte all kontext som man själv hade när man pratade om det.
Så pratar man utifrån den utgångspunkten så känns det ändå som att man är ganska safe.
Ja, det tänker ju jag.
Men jag har också varit med på ett antal presentationer och meetups.
Jag gick på ganska mycket sånt förr.
Jag var på någon frukostpresentation där en person pratade om docker.
Docker var ganska nytt.
Vad gör docker? Hur kan man göra så här?
Jag drog upp något exempel och då dyker det upp en hand i publiken som bara
"Om du flyttar ner den där raden kod under den där raden kod så skulle du få bättre optimerad kod."
Man bara "Det här vill man inte ha mitt i presentationen när man står där, det är inte det som är ämnet."
Nej, men de som ställer de där påpekande, det är inga frågor.
Nej, nej.
Det är aldrig en fråga som de vill ha svar på.
Nej, ofta är det en fråga som de själva kommer besvara.
Ja, de är ju värdelösa. Det är de man hatar mest av allt.
Precis, men det är också de som verkligen kan få en lite ur spel, tänker jag.
Ja, absolut. Man får dra något skämt.
Ja, precis. Skämtarsonalen.
Exakt.
Det är konstigt när det är väldigt tydligt när man hör någon ställa en fråga
för att personen väldigt tydligt vill kunna besvara den själv
och bevisa hur mycket bättre den är tekniskt.
Det är lite speciellt.
Ja, verkligen. Man kanske får dra en liksom...
Jag vet inte, men du kanske har svaret.
Då ska man också ha sinnesnärvara att göra det.
Ja, det har man ju inte. Men så här i efterhand.
Som i mycket annat. Perfekt comeback.
Exakt. Jag vet inte riktigt, vi sidospårade ganska mycket från det här i början som jag var inne på.
Men liksom att hålla presentationen. För jag tror som sagt att du tycker att det är ganska kul med presentationen.
Eller hur?
- Alltså att när du står där uppe, förutom om du får en sån här fråga då?
- Ja, det tycker jag.
- Och jag tycker också att det är ganska kul innan och efter.
Alltså efter då är det klart, då känner man inte så heller mycket.
Men jag tycker det är ganska kul att peppa och fundera på hur man ska lägga upp det
och vilken approach ska man ha.
Jag skriver ju inte så långa manus, jag är ju väldigt stöd-ordsfokuserad liksom.
Vilket gör att mina presentationer blir väldigt olika om jag håller om flera gånger.
Vilket jag märkte då när jag höll den här mobbpremieringspresentationen två gånger.
Men jag tycker fortfarande liksom att det är väldigt, väldigt kul,
medan du kanske mer, som sagt, det är alla vägar leder till ångest, eller vad det var du sa.
Ja, precis.
Så att jag vet inte riktigt.
Jag har liksom ingen poäng här, känner jag, men...
Men jag tror att det blir lite som,
jag vet inte om vi har pratat om det i podden,
men vi har pratat om det, vi två, att du är väldigt motiverad av att ha kul.
Jag är väldigt motiverad och driven av att inte misslyckas.
Ja, det kan ju verkligen förklara den skillnaden.
För jag gör det bara för att jag tycker det är roligt.
Vi pratade om det lite innan,
att du gör det kanske mer för att visa att du kan prestera,
eller visa att du kan.
Ja, jag tror en del av mig gör det för att visa att jag kan
med den person jag är och visa att man inte behöver vara bara en snubbe för att klara av det.
Exakt. Man kan hålla på och vara utvecklare även om man inte har det snubbiga självförtroendet som jag har.
Ja, kanske det väl. Men på något sätt blir det väl som att jag kämpar ganska mycket för branschen i sig
och för att få den mer jämställd på många sätt.
Och då tror jag väl att det här blir ett av mina verktyg.
Visa, här är jag och det här kan jag.
Sen så är det kanske inte det mest hälsosamma jag gör.
Nej, inte för din egen del i alla fall.
Sen kanske det är väldigt hälsosamt för branschen som du är inne på.
Men som sagt, kanske inte för din egen del.
Men när du, för jag pratar ju bara om meetups,
och en digital och en på plats,
och tyckte att båda var skitkul.
Ta det här digitala spåret.
Jag tyckte det var mycket svårare
att prata digitalt
till skillnad från dig som kanske tyckte det var lättare.
För jag saknade responsen.
Nu har vi varit in på lite skämt här redan innan.
Men om man säger något och man tänker
"Det här kanske man får en off-niss för"
och sen är det helt tyst.
Och man bara "Ja, ja, det är ju..."
"Jag vet inte om det här funkade, om det här flög."
Och då är det så svårt att anpassa sig
efter publiken. Man får liksom ingen respons överhuvudtaget,
medan när man gjorde det live så kunde jag ändå känna att
okej, det där kanske inte flög. Jag kanske ska se att folk börjar
zona ut lite grann och prata lite långsammare eller försöka
fånga uppmärksamheten eller sådana saker.
Ja, alltså jag tyckte det var svårt live.
Jag vet inte om de satt lite långt bort och sådär, men jag tror
att det kanske fanns fniss, men de nådde inte mig.
Så för mig blev det snarare så här, där sitter någon och sover på den där raden.
Det blev nästan lite jobbigt, tror jag.
Men också när jag höll det här digitala snacket så var det faktiskt ett par stycken som hade kamera på.
Det är nog värt väldigt mycket.
Ja, för då kunde jag se att de skrattade på ställen där jag ville att de skulle skratta på.
Så det gav mig en väldigt bra känsla.
Så det tror jag, det är synd att alla stänger av kameran på digitala meetup
för det hjälper verkligen jättemycket.
Ja, jag skulle nog, om jag går på någon mer digital meetup,
kanske man ska köra kameran på och hoppas att det hjälper.
Det kanske skälper också, det finns säkert folk som hatar att se folk,
att folk sitter och tittar på en.
Ja, men då kanske de inte behöver ha det i fönstret öppet.
Nej, det är väldigt sant, då kan ju de ta aktivt val att dölja det.
Ja, men du pratade också på konferens, alltså en stor konferens ändå.
Stor och stor.
Tusentals människor där.
Nej.
Jag vet inte, jag vrider kanske nu. Det var väl kanske en 500-600 i alla fall.
Ja, men inte i rummet är jag.
Nej, men på konferens liksom. Det är liksom ett lite större maskineri, tänker jag,
än att gå på en meetup som är typ man kommer dit, tar en bärs och chillar litegrann
och sen snackar lite skit.
Ja, för att jag fick, det var faktiskt en jättebra introduktion till att få prata
för att de körde ett litet spår där de ville få in yngre talare
för att de tyckte att det behövs i talarsvängen
för det är ganska mycket, många känner varandra och många har pratat mycket och så.
Så de gjorde en liten grej där jag fick kortsning
Och en workshopdag där de gick igenom talarteknik och sådana bitar.
Sen fick jag in i den här svängen med konferenstalare.
Så man fick en middag innan konferensen och en talapresent och lite sådana grejer.
Så det var faktiskt superkul.
Känner sig ganska viktig ändå, tänker jag då?
Ja, lite viktigare än vanligt.
Men jag var ju också väldigt ny i branschen så det var ju samtidigt lite konstigt.
Så då var det på ett sätt skönt att de visste att jag var en ny talare.
Ja, men precis.
Då var också förväntningarna lite lägre.
Ja, exakt.
Jag vill ju prata på konferens någon gång, men jag har aldrig tagit mig tid.
Jag känner lite press på mig att leverera ett riktigt bra talk.
Då vill jag verkligen komma på ett bra talk, men jag känner att det här kan jag faktiskt leverera på en konferens.
Och så vill jag nog prata tekniskt istället för att göra något annat, för att jag tycker att det är så jättekul.
Och det är svårt att komma på vad man ska prata om.
Ja, men det blir en kul grej. För om vi ska prata om till exempel Nordic IS, som inte blev i år,
de har ju ofta väldigt erfarna talare. Och då pratar ju personer som åker runt och talar världen över.
Det är ju sällan någon skulle ta upp en rookie, tror jag, som inte har bevisat sig på ett eller annat sätt.
Så när man tänker den grejen, det är väl typ gräddan av det hela att gå på en sån stor konferens
och få snacka om någonting. Men annars är det väl den här, börja på MITAS, börja på en liten konferens och så rulla på.
Ja, exakt. Det är ju verkligen så. Nordic IS är också ett parterat, för det är ett singletrack.
Det vill säga att det är inga tal samtidigt, eller det är ett tal åt gången.
Sen finns det andra konferenser som kanske tar in en 30-40-talare
för att då kan de köra fyra spår eller liknande.
Väljer man ett av fyra varje session.
Och så kan de dela upp det väldigt tydligt ändå.
Till exempel, när jag var på J-fokus som en Java-konferens
så hade de ändå ett frontend-spår, så jag gick bara det.
Ja, exakt.
Och som sagt, tittar man på Nordic IS, som ändå är en väldigt högstatuskonferens, får man väl säga,
så är det nog väldigt svårt att få en talare plats där.
Så det är ju dumt att jag sitter och tänker, vilket jag inte gör såklart,
men tänker "Jag ska nog tala om Nordic IS för första gången".
Du borde gå upp och hålla ett lightning talk.
Ja, men lightning talk känns också som väldigt roliga på tal om tal, utan att ha en no pun intended där.
Lightning Talks är för dem som inte vet, väldigt, väldigt korta presentationer.
Alltså typ fem, kanske tio minuter max.
Men ofta typ fem minuter.
Och inte så förberedda ofta.
Ibland och ibland mer förberedda.
Och det tycker jag är ett så jävla roligt koncept.
Jag skulle vilja se mycket fler Lightning Talks.
Där tänker jag att du också kan gå upp, du som pratar lite fort ibland,
det är bara att gå upp och köra.
Gud ja.
Folk som lyssnar på den här podden säkert vant sig,
Men när jag drar på så går det väldigt, väldigt fort.
Men ibland så får man lugna ner sig lite grann.
Men på ett lightning talk kan man ändå gå upp och prata jävligt fort om något kul.
Och det behöver inte vara så seriöst heller.
För att, alltså så här,
jag tycker ju att den optimala längden på ett tekniskt talk är typ 25 minuter.
Det är ju liksom den jag siktar på när jag börjar tänka på vad jag ska prata om.
Men sen finns det ju alltså så här,
jag tycker att de som har typ 50 minuter eller en timme,
jag tycker att det blir för långt.
Man tappar fokus, man kan inte fokusera så pass länge.
Vissa typer av presentationer där de verkligen går igenom någonting från ax till limpa,
typ "nu ska vi bygga en sak tillsammans", kan funka så länge det är intressant.
Ja, jag tycker det är svårt att sätta luften slut och så sitter den lite knöligt och så, det är tungt.
Ja, precis. Det är väldigt sant. Jag tror att de 50-minuters-presentationerna jag kollar på är ofta som jag kollar på video på.
Men sen som sagt, 25 minuter tycker jag är perfekt längd för att då hinner man inte tröttna riktigt och man hinner komprimera ner tåket eller presentationen så att det är ganska kompakt och konkret redan.
Men sen finns det ju då Lightning Talk som är så jävla roligt. Man bara ska trycka in massa information på fem minuter och försöka få leverera någonting på det.
Och har man misslyckats helt med det här, då har publiken tappat fem minuter.
Och det är ju ingenting.
Vi såg ju någon på NordicEU förra året som pratade om tangentbord, va?
Som också var så här, "Ja, varför inte?"
Och någon som kom upp och pratade, han halvvägs genom sina slides.
Innan så här, "Ja, nu är tiden slut." Och man bara, "Ja, okej."
Ja, det var också någon som kom upp och verkligen så här,
tog sig tid att presentera sig, presentera sitt företag.
Plötsligt bara "Du har inte tid, det finns inte tid".
Nej, det är upp, bara skrika sitt namn och sen "nu kör vi".
Det är den nivån man måste lägga det på.
Men jag tror jag tilltalas av den här grejen att göra någonting kul också.
Mina slides är ju memetäta.
Ja, det har vi sett. Eller inte vi, men jag har sett det.
För att jag ser ingen poäng med att inte ha roliga slides, tror jag.
Jag tror absolut att det blir för mycket, för att mina slides är bara giffar, memes och ofta i kombination med hund.
För att det är det jag tycker är lätt att lägga in saker.
Men jag har också väldigt svårt för slides med mycket text.
Ja, men det har jag med. Jag brukar försöka verkligen hålla nere på texten.
Min mobprogrammerings-presentation var ju supertorr.
Slide-mässigt i alla fall.
Men det är också som du säger, de presentationer jag kommer ihåg.
Jag såg...
Han heter så mycket som...
Jag kan inte uttala hans förnamn.
Han säger själv på svenska att han kallas för Jamie Gonzales.
Men på spanska egentligen så är det "Jaime" tror jag.
Eller "Gonzales". Men skitsamma.
Han höll en presentation på, kan det vara DevZam för några år sedan, där han liksom mitt i sin presentation körde han typ Gif-robics med hela publiken.
Det vill säga att han låg upp lite giffar som han då skulle härma rörelserna i.
Och då var det typ såhär, ja men det var ju liksom hamströmmar som sprang och springa på sin plats och grejer.
Alltså det var skitroligt.
Alltså hela publiken hakade på och det här taket kommer jag fortfarande ihåg.
För att det var en rolig grej i det.
Och jag kommer ihåg resten av talket också, men mycket på grund av att det här var en del av det.
Och det var ett 50-minuters talk, så det här var han typ i mitten någonstans.
När han bara "Nu är det lite låg energi här inne hörni".
Och så höjde han den sådär.
Och det funkade skitbra.
Ja, men jag tror ju verkligen att såhär...
Jag tittade lite på andra bilder.
Det finns ju stock photos.
Det är så jävla enterprise, det kommer jag ju aldrig ihåg liksom.
Och så finns det ju väldigt relevanta bilder som är klippart eller rätt torra bilder.
När jag ser sånt på presentation, det är ju verkligen inte dem som fastnar.
Jag återigen då, det här med skämt och så, som vi pratade om i förra avsnittet,
men det som fastnar för mig är ju humor.
Om jag då kan hitta någon typ av bild eller gif eller meme som på något sätt ändå
konnektar till det jag säger, så tror jag ändå på att det ger mig mer uppmärksamhet
från publiken, liksom. Alltså inte mig med min presentation.
Ja, men precis. Nej men verkligen. Det finns ju massa presentationsknepp
som du också har lärt mig. Alltså att man kanske inte ska börja med att presentera sig själv
För det är ju liksom väldigt tråkigt oftast.
Utan det kanske man lägger en bit in i presentationen.
När man liksom har haft någon liten hook i början för att fånga upp folks uppmärksamhet och sådär.
Och det finns ju så mycket grejer man kan göra liksom.
Och just som du säger, jag är också väldigt mycket för skämt och roliga presentationer.
Men typ en av mina favoritpresentatörer, ja heter det det? Kanske gör.
Som är Zara Vieira. Jag kan inte ens hefta namn riktigt.
Och hon är ju liksom, det är bara humor.
Och det gör att hennes presentationen fastnar väldigt mycket.
Så jag är väldigt medelmännisk för att ha någonting mer än bara gå upp och torrt presentera någonting.
Det behöver inte vara att man står och drar en massa skämt.
Det är inte det som jag är ute efter.
Men att man har en ton på presentationen som är någonting mer än bara att vi pratar teknik från A till Ö.
Ja, och jag tror att det är väl samma känsla.
Jag tycker också väldigt mycket om Sarah Vagras presentationer, slaktat till namn.
Och många andra sådana som gör på det sättet.
Jag tror att jag har sett väldigt många presentationer på konferenser och så.
Och det som jag tar med mig är ofta de som gör roliga presentationer.
Jag kommer ihåg att man pratade så mycket om det förr, att ha med en giffig presentation.
Det var liksom en grej.
Det kan du inte ha om du är seriös.
Och sådana bitar.
Så jag tror att redan där så blev jag en sån här, jag kommer aldrig ha en sån seriös presentation.
För att det är torrt, det är trist.
Ja, men verkligen.
Men som sagt, det finns många sätt att göra på det.
Kent C. Dodds, som är någon jag har skrivit lärare till nu för tiden,
jag var på Paypal förut.
Han har ju gjort egna reaction-gifar på honom själv då.
när han reagerar på olika sätt som han använder i sina presentationer.
Det är så jävla roligt.
Det är inte några superroliga giffar, men det blir roligt för att det är på honom själv.
Det är bara en enkel grej att göra som tar presentationen någonstans där man förväntar sig.
Det är också en ganska skön sak att ha med sig själv.
Jag har ju med mycket hundar.
Det är dels för att jag älskar hundar, absolut.
Men det är en så jävla safe grej att ha med också.
Jag vet att inför den här presentationen senast så frågade jag min sambo.
"Tror du jag kan ha med den här Trump-nimen?"
När han sitter och blir intervjuad av någon som bara sitter och vänder på papper.
Och han bara "Nej, det är ingen som vill se det där."
(skratt)
Hade jag det, hade jag inte skrattat.
Ja, precis.
Men det är mycket svårare att veta hur det slår.
hur det slår. Det är mycket mer safe att lägga ut en hund som ramlar.
Gud, ja.
Så att, det, ja, jag tror det är därför mycket jag gör dom bitarna, liksom.
Mm. Men den här presentationen du höll nu, det var ju så här lite mer kanske
inspirationspresentation, mer än liksom så här lära dig ut saker.
Mm.
Och det känns ju också som att det är lite mer en annan typ av presentation
än när man försöker liksom så här berätta om någonting.
Du pratade om React mer konkret i din första presentation.
Och nu är det mer att inspirera folk till att vilja koda.
Ja, precis. Min första presentation var i utgångsläge,
mycket som du beskriver det,
min personliga upplevelse, hur löste vi det här problemet.
Och jag tror att dina presentationer, mobbprogrammering,
det är också väldigt bottnat i dina personliga erfarenheter.
Jag hade ju inslag av personliga erfarenheter i den här presentationen också.
Jag började en historia om när jag stötte på min första bugg och sådana saker.
Men det blev ett ganska stort fokus på mig att försöka hitta en nivå där jag förklarade någonting som var relevant gällande React.
Men jag skulle inte heller hålla en lektion i React, för det kommer de ju göra, eller det gör de ju sen.
Så jag försökte hitta någon liten sväng på det som kunde vara kul att få veta.
Ja, med just den här att React håller en deklarativ approach istället.
Bara in och kraftsa i.
Och liksom lite så här komponent och sådana saker.
Men sen så, som du säger, hur kan jag inspirera och göra någonting som inte alla kommer göra ändå?
Då försökte jag ju dra in ett så här React Spring exempel.
Först var jag lite orolig att ingen skulle förstå storheten i att animationer kan vara med i fjärde generation.
Och jag hade lite svårt att hitta exempel, men där frågade jag dig och du hittade ju ett jättebra exempel åt mig.
Så jag tror det blev bra i slutändan.
Men ja, som du säger, helt klart en annan take på det.
För jag kämpade lite grann med det när jag gjorde min mobbprogrammeringspresentation.
Att så här, vad är det jag vill förmedla?
Alltså så här, vill jag förmedla mobbprogrammeringsstorhet, vilket jag ändå tycker finns?
Eller vill jag liksom inspirera folk att testa det?
Eller vill det bli liksom någon blandning i slutändan, tror jag det blev.
Och där tycker jag att jag gjorde det mycket bättre.
Jag höll samma presentation två gånger på två olika meetups.
En digital som sagt och en på plats.
Men jag tycker att den blev väldigt mycket bättre andra gången.
För att jag hade snappat upp lite,
"Oj, den här grejen saknas, det var det här de ställde frågor om efteråt."
Och då kunde man ändå inkorporera det här i snacket istället.
Och förhoppningsvis kände folk då att
"Ja, det där var precis jag tänkte fråga, men nu kom det ett svar på det redan."
Så jag kan verkligen rekommendera att faktiskt köra samma presentation flera gånger,
även om man kanske inte ska göra det i samma kontext.
Jag går ju kanske inte tillbaka till samma meetup och bara "Hörrni, jag vill köra mittåg en gång till!"
Det kommer att vara bättre den här gången, jag lovar.
Utan man kan ju snarare öva på att köra den på jobbet, för dina kollegor på jobbet,
och testa innan man går på meetupen liksom.
Eller köra på olika meetups som jag gjorde.
Särskilt nu när det är väldigt mycket digitala meetups
så finns det ju säkert stora möjligheter att presentera på meetups som inte är i Sverige också.
Ja.
Ja, Gud.
Men fan, alltså digital var ändå nice.
Jag vågade mig till och med på att köra en live-demo.
Mm.
Det var också kul för att jag sa det i början, jag bara
"I'm a master of typos, so please tell me if I, you see any?"
och då fick jag ju mitt i "We think there's a typo in the word here"
"Yes, thank you, thank you" och sen när det väl körde, jag så här
"I'm relieved, are you relieved?"
och så står jag bara själv i mitt rum och pratar med min dator som en galning.
- Ja, det är ju väldigt, väldigt kul ändå.
- Ja, vad kan du säga?
- Jag säger så här, jag tycker fortfarande,
min digitala presentation, den är ju också inspelad.
Jag kommer aldrig att kolla på den.
Alltså, det finns inte en chans.
Även om jag säkert skulle lära mig någonting om hur jag presenterar och så här,
kunna ta med mig saker, men fan vad jag hatade att kolla på mig själv.
Alltså, det tog för många poddavsnitt innan jag vande mig med att liksom
lyssna på mig själv ens.
Och det är också kul, för där har jag en annan approach,
att jag kollade ju igenom hela min föreläsning efteråt för att hitta alla misstag jag hade gjort.
Gräva ner dig lite mer i ångesten.
Ja.
Jävla dumt.
Men jag hittade inget.
Nej, du ser! Fy fan vad bra! Kanon!
Så jag håller med, det är inte så att jag nej.
Men jag blir ju också...
Jag måste kolla så att det inte är något dumt.
Typ som att jag måste lyssna på varje poddavsnitt så du inte har lämnat något dåligt på den.
Jag släpper ju också poddar innan du har lyssnat igen.
Jag vet.
Så jag är vår enda Spotify-lyssnare.
Exakt.
Det känns som att du fått lite mer smak på att presentera nu ändå.
Du hittade inga fel, det var bara lite ångest som ledde upp till presentationen.
Men sen var det kul.
Ja, men jag tror inte det.
Jag tror att det liksom kostar mig för mycket.
Det skulle vara om det var någonting väldigt specificerat.
Du ska prata om det här.
Ja, precis.
Och det är det ju aldrig.
Men du är sugen?
Jag tycker det är superkul, så jag kommer nog fortsätta presentera.
Men jag vill ju också bli duktigare på att presentera.
Jag tycker inte att jag är superduktig just nu.
Utan det finns nog ganska mycket potential.
Men sen har jag fortfarande problemet att jag vill ha väldigt bra presentationer.
Alltså bra ämnen liksom.
Så att vi får se. Jag har ju några idéer.
Men de är ju väldigt mycket på så här idéstadiet, inte så bearbetade.
Vi får se om det dyker upp något mer.
Ja, ni har en bra utsikt.
Jag vill ju också gå på fysiska meetups liksom.
Och det är inte riktigt, det är inga fysiska meetups nu.
- Nej. - Så jag har lagt det här lite på is.
- Ja, nu kan du fila på dina storhetsidéer inför de fysiska meetupsen.
- Exakt, de kommer bli så jävla bra efter den här jävla pandemin.
- Ja. - Ja, vi slutar kanske på den highnoten.
- Ja, det tycker jag. - Ja.
Vill man ha snott finns det svar på Twitter.
Det var väl det då. - Ja.
- Bye bye. - Hej då.
[Outromusik]
